Baroness - Blue Record (2009)

Det här är bra. Det här är så jäkla bra. Det här kan mycket väl vara årets bästa skiva. Högsta betyg, utan tvekan.

Det där hade kunnat vara min Twitter-recension. Om jag nu inte hade överskridit Twitters teckengräns med 3 bokstäver, och om jag nu hade haft ett Twitterkonto. Vilket jag inte har, så jag vet inte varför jag ens tog upp det. Jag flummar väl mest loss, bara för att jag inte riktigt vet, eller kan bestämma mig för, hur den här lilla recensionen ska se ut. För faktum kvarstår, att det här är så jäkla bra, att det är svårt att beskriva i ord.

Öppningsspåret ”Bullhead’s Psalm” är en kort och fin liten introduktion, och ”The Sweetest Curse” är en brölig men trevlig historia. Men sedan händer det verkligen grejer. ”Jake Leg” sparkar igång med en rasande fart och sätter tonen för resten av skivan.

Vanligtvis har jag lite svårt för den typ av sång/halvhest skrikande som sångaren (och konstnären, han står bakom Baroness skivomslag) John Baizley utövar, men i vissa fall så fungerar det perfekt. Mastodon och Big Business är två exempel som genast poppar upp i bakhuvudet, men även Baroness hör till den exklusiva gruppen. Baizleys intensiva sång ger musiken ännu mer tyngd, och fungerar som ett extra instrument. Men han behärskar även finsången, vilket han bevisar på bl.a. ”Steel That Sleeps The Eye”, en av flera låtövergångar. Som förövrigt inte alls ter sig som anonyma bryggor mellan låtarna, som så ofta annars, utan verkligen visar upp en annan sida av Baroness, ett melodiskt litet avstamp innan det bär av igen.

Blue Record börjar strongt och växer sig starkare för varje låt, och den riktiga peaken består inte bara av en låt, utan fyra stycken, i mitten av albumet. ”Swollen and Halo” är ett svängigt monster med oemotståndlig refräng, ”A Horse Called Golgotha” sveper in över lyssnaren som en skenande hjord ursinniga hästar (och Allen Blickle bakom trummorna gör ett fantastiskt jobb på den här låten i synnerhet, och hela skivan i allmänhet). Grooviga ”O’er Hell and Hide” ackompanjeras av en kufisk ljudinspelning (ett intressant drag som jag verkligen gillar), och ”War, Wisdom and Rhyme” är som en sista, riktigt tung kraftansträngning där Baroness tar i från tårna och pressar ur sig varje sista droppe av svett, innan det är dags att avrunda.

En minut av dansande älvor och leende féer (eller nåt sånt) i ”Blackpowder Orchard”, följs upp av ”The Gnashing”, som verkar gå i halvfart jämfört med föregående låtar, och som på något sätt verkligen tycks förmedla att den här resan alldeles snart är slut. ”Bullhead’s Lament” klingar ut, som en perfekt inramning.

Det här är verkligen en komplett skiva, utan några som helst svaga partier. Perfektion från början till slut.

Betyg: 5 / 5

-----

Baroness MySpace - Wikipedia - Grooveshark