Melissa Auf der Maur - Auf der Maur (2004)

En personlig liten favorit har vi här, från de åren då jag verkligen började sätta mig in i riktig musik och ge mig ut för att utforska och upptäcka sådant som jag aldrig vanligtvis skulle ha stött på annars. Det medför att det nostalgiska värdet ibland kan vara högre än det kvalitativa.

Jag är inte riktigt säker på hur jag kom i kontakt med Melissa Auf der Maur, men antagligen var det tack vare en härlig belgare som jag spenderade ett par sköna, stekheta sommardagar med och kollade på livestreams från någon belgisk eller nederländsk festival, på den tiden ZTV sände från Hultsfredsfestivalen (QOTSA, The Hives, Hellacopters... goda tider).
Om det var Pinkpop, Pukkelpop, Graspop, Lowlands, Rock Werchter eller någon annan festival som ägde rum just då kommer jag inte ihåg, jag minns bara en rödhårig supercool tjej som bjöd på en fantastisk show.

Melissa med det stenhårda efternamnet Auf der Maur var basist i Courtney Loves Hole och Smashing Pumpkins, innan hon även intog positionen framför micken. Först för Hand Of Doom, det där Black Sabbath-hyllningsbandet som jag nämnde i förrförra inlägget, därefter spelade hon in en soloskiva med gästartister från just bland andra Hole och Smashing Pumpkins, plus ett par andra högst intressant namn (Josh Homme, Nick Oliveri, Chris Goss och Jeordie White/Twiggy Ramirez).

Det ska sägas att det egentligen inte är någon jättemärkvärdig skiva som får en att häpna och tappa andan, men all musik behöver inte vara så. Ibland räcker det gott och väl med riktigt behaglig och väl sammansvetsad alternativrock som håller en riktigt hög och jämn nivå från första till sista minuten.

Skitig punkrock, sleazig stonerrock och mainstreamaktig artrock ryms här. Inget direkt revolutionerande, och kanske det är enkelt att säga att skivan skulle ha passat in bättre 1994 istället för 2004, men det är alltjämt en av mina personliga favoriter.



-----

Melissa auf Der Maur är äntligen aktuell med en uppföljare till den här skivan i mitten av mars månad. Men varför nöja sig med att producera en mesig liten CD-skiva, när man även kan ge ut en serietidning och en film?

Det här projektet går under namnet "Out Of Our Minds" (eller "OOOM", som hon själv verkar föredra), vilket även är namnet på skivan och singeln som släpptes innan jul. Det finns även en officiell musikvideo till låten, vilket ju alltid är trevligt.


Första tanken var ungefär "hmm, okej... inte vad jag hade väntat mig, men intressant". Men efter att jag hörde några smakprov från skivan på hemsidan så blev det riktigt intressant.

16e mars släpps uppföljaren till ett av mina favoritalbum, det ser jag fram emot.

-----

Melissa Auf der Maurs hemsida - Wikipedia - MySpace - Spotify

Overkill - Ironbound (2010)

Overkill, en ny bekantskap för mig trots att de närmar sig 30 år i branschen, får mig genast att tänka på Motorheads låt "Overkill". Även "Ironbound" för tankarna åt "Iron Fist" och "Iron Horse / Born To Lose". Och även om det finns likheter mellan Motorhead och Overkill (inte minst i det hisnande låttempot), så är det ett annat (Motorhead-influerat) band jag tänker på: Metallica, i deras thrashigaste och råaste prakt på åttiotalet.

Men det första jag slås av, är sångaren Bobby Ellsworths speciella röst. Han låter som en förkyld Jello Biafra (Dead Kennedys). Och det har jag inga problem med, det är unikt och intressant med tanke på genren, men visst tog det ett litet tag att vänja sig. Men när jag hade vant mig, lagom till att introlåten "The Green And Black" entrar andra fasen i slutet av de 8 minuterna, så hittar jag även lite likheter med Megadeth i sättet de flyter iväg i härliga gitarrsolon.

Jag kan lika gärna fortsätta att namedroppa band, för andra låten "Ironbound" låter som om den var specialskriven för Judas Priest och Rob Halford. Och det är menat som en komplimang, och för att påvisa att det finns gott om variation och olika inslag här. De är hela tiden inne och gasar runt lite på NWOBHM-spåret, utan att för den delen tumma på thrashet.

"Bring Me The Night" (eller "Hit The Lights" in disguise) torde vara den perfekta singeln, den lyckades i alla fall att få mig på kroken och svälja betet helt. Klockren inledning, och "cutting to the chase" på direkten.


10 låtar, 57 minuter, alldeles perfekt längd och inte en endaste trist sekund. Ironbound slog knockout på mig, och har gått riktigt hett i skivspelaren. Overkill helt enkelt.

Betyg: 5 / 5

-----

Overkills hemsida - Wikipedia - MySpace - Spotify

Habby belated 40th, heavy metal, you old son of a bitch

I lördags var det visst 40 år sedan Black Sabbaths monumentala självbetitlade album nådde skivhyllorna, och många hävdar ju att det var just Black Sabbath som grundlade heavy metal. Det här var ju ett par år (en jäkla massa år faktiskt) före min tid, så jag tvivlar på att jag har någon som helst rätt att uttala mig om det, men jag ställer mig i alla fall mer än gärna bakom det påståendet.



Jag passade på att leta upp lite Sabbath-covers också, bara för att. Så snäll kan jag vara när jag känner för det, jajamensan.
Machine Head - Hole In The Sky
System Of A Down - Snowblind
Hand Of Doom - The Mob Rules (Ett tribute-band med bl.a. Melissa auf der Maur och Nick Oliveri. De släppte en live-CD när de spelade i Los Angeles 2002 som jag dessvärre inte lyckas hitta några bra (läs: legitima) länkar till. Rekommenderas annars.)

"Vad är det för ett jävla stolpskott som valde ut just de låtarna?" kanske man kan fråga sig? Jaja, jag gillade låtarna när jag hörde dem i början av 2000-talet och gör det fortfarande, så "lite nostalgi" får jag väl svara.

Sedan finns ju såklart hyllningsskivan Nativity In Black: A Tribute To Black Sabbath på Spotify, om man vill ha lite fler covers. Äkta varan finns såklart också, om man föredrar the real deal.

Avslutar med Faith No Mores version av War Pigs.

Priestess - Prior To The Fire (2010)

Inspelad '08, utgiven '09 i lilla Kanada efter lite skivbolagsstrul, och slutligen i USA och resten av världen nu år '10 i februari månad. Inte för att jag hade den minsta kollen på prästinnorna från Montreal förrän alldeles nyligen, men bättre sent än aldrig.

Jag fick ett tips om att dessa herrar streamade sin nya skiva på MySpace, så även om jag inte visste ett jota om bandet eller musiken, så blev jag nyfiken. Och nyfikenhet brukar löna sig, vilket det gjorde i det här fallet (oops, spoiler). En annan viktig aspekt är första intrycket. Men med inledande "Lady Killer" var det aldrig något snack om saken: så här ska den sabla slipstenen dras!
Musikvideon ger jag visserligen inte mycket för, men det är svårt att värja sig mot den ursinniga inledningen, och refrängen sitter kvar på hjärnan bra länge.

"Now we step into the fire! Bewaaare! You will paaay! Lay-dee-killah!"

Resten av låtarna går i samma anda, det är högoktanig retrorock som tänder på alla cylindrar. Lite som Wolfmother och The Sword, fast bättre. Men skivan dippar lite emellanåt, några låtar känns ganska standardaktiga, en och annan slinker lätt förbi utan att man egentligen lägger märke till den. Men så finns det också ett par riktiga guldkorn, och allt som allt så är det en riktigt uppfriskande åktur som kanadensarna bjuder på.

Betyg: 4 / 5

-----

Priestess hemsida - MySpace - Wikipeda - Spotify

-----

Först var det Baroness som slog ner som en bomb (i mitt universum åtminstone), och nu Priestess med den här rökaren. Vad blir nästa bombnedslag, Mistress? Princess? Heiress? Mike Ness?

Rammstein sind happy!

Hur kan man göra tråkiga Rammstein roligare att lyssna på? Jo, genom att låta Devin Townsend remixa en av deras låtar såklart!


It's a happy happy joy joy song!

---

Hevy Devy (Townsend) är allt en rolig prick. Kolla bara in hans "tour videos" som han spelade in på turnébussen när de for runt i Amerika nyligen:


Det finns tre andra tour videos, och lite annat smått och gott, på hans Youtubekanal, som heter "poopynuggeteer". Bara en sån sak.

Vill ni ha mer? Deep thoughts with Devin. Också ett sätt att promota sin skiva.
(Kolla under "More from:" eller "Related videos" för fler djupa tankar)

NIN in HD #2

Nine Inch Nails har ju som bekant slutat turnera, men är det så att man vägrar acceptera det faktumet, eller helt enkelt inte kan få nog av NIN, så har jag lite godis att bjuda på.

Det är två stycken fanfilmade konserter från '08 och '09. Men det är inga suddiga, megaskakiga amatörvideos med sunkigt ljud inte, utan det är två stycken grupper med dedikerade fans som verkligen har organiserat ihop sig för att filma spelningarna med mer än dussintalet HD-kameror från olika vinklar, som de sedan har redigerat ihop riktigt snyggt. De har även fått ett godkännande från bandet, och det finns alla möjliga format att välja mellan: 1080p, 720p, Dual-layer och standard DVD, PS3, iPod etc. Har du ont om hårddiskutrymme eller taskigt med bandbredd, så finns det även tillgängligt på Youtube.

The Downward Spiral Live - Ja, klassiska The Downward Spiral framförd live, helt enkelt. "Skakig" bild, men med en äkta live-känsla. Kvaliteten kan man verkligen inte klaga på.

Another Version Of The Truth: The Gift - det större projektet, lite professionellare finish (utan att ta något ifrån ovan nämnda projekt), hög kvalitet från början till slut.

Briljanta initiativ, fantastiska videos, starka rekommendationer.


För lite mer NIN in HD, kolla in mitt tidigare inlägg, med en länk till deras officiella Youtube-kanal, som innehåller en hel del gottigottgott (självklart i HD-kvalitet).

Och via Tenacious D...

... till Jimi H. James Marshal Hendrix hann med att skriva en hel del musik under sin korta tid. Han måste ha varit en mästare på kurragömma också, för 40 år efter hans död så har Legacy Recordings lyckats hitta lite fler, outgivna låtar som de kommer ge ut på albumet Valleys Of Neptune om en dryg månad. Titelspåret "Valleys Of Neptune" kan man lyssna på hos Spinner.

På Spotify finns förresten inte mindre än 16 stycken album, liveinspelningar och samlings-CDs med mannen. Alla utom en är uppladdade och/eller utgivna i år, vilket jag antar att ovan nämnda Legacy Records står bakom.


Got to got to got to get away!

Från två fantastiska gitarrvirtuoser...

...till Jack Black och Kyle Gass, också kända som Tenacious D. "Master Exploder" får sparka igång dagen, och det gör den med den äran.
Oemotståndlig sång (och video).


Och är det så att ni har något problem med att jag skriver ett par rader om JB, KG och The D, så kan ni ta upp det med Meatloaf och Dio.


Wow, 6.8 har The Pick Of Destiny på IMDB, det är tamejfan inte fy skam. Jag borde se om den snart.

Ay caramba!

Jag låg i sängen och kollade på gamla Tonight Show With Conan O'Brien-avsnitt från höstas igår. NBC-pikar, "Conan's Tabloid Moment", Barbershop-inslag, Michael Moore och Seth McFarlane som gäster, the usual, inget att tappa hakan över. Men: avslutande liveframträdande av Rodrigo y Gabriela.
Fy fan, jag blev helt tagen på sängen och var tvungen att se om hela framträdandet 3 eller 4 gånger till. Det var det värsta jag hade sett på bra länge.

Jag var tvungen att leta reda på en video av det, men det var lite knivigt eftersom rövhattarna på NBC inte verkar gilla Youtube (eller Coco), men som tur är finns ju Myspace.

Tack Myspace!

De kan sina gitarrer, de där två.

En annan som kan spela ett och annat ackord är Rob Trujillo, bassist för Metallica (som för övrigt är en av duons allra största influenser!).
Och varför inte bjuda in Robban när de spelar sin cover på Metallicas "Orion"?


Dessutom har de spelat in en cover av "Stairway To Heaven", och till deras senaste skiva bjöd de in Testaments gitarrist Alex Skolnick, så de har gott om "metalkredd".
Skulle det inte räcka, så träffades duon tydligen när de spelade i ett thrashmetalband i Mexico City!

Rodrigo y Gabriela på Spotify. Perfekt med lite akustiska gitarrer när man har lyssnat sig le på brutala dödsriff och brunstiga ångestsvrål.

Månadsspellistor - sammanställning

Does what it says on the tin, en simpel sammanställning av alla månadsspellistor. Byggs på sakta men säkert.
Nu även uppdaterade med låtlistor, så att ni vet vad ni får, eller vad ni går miste om.

2010 Maj
2010 April
2010 Mars
2010 Februari
2010 Januari
2009 December
2009 November
2009 Oktober
2009 September
2009 Augusti

Månadens Playlist - Januari

Dags för mig att återigen ta på mig baskern, leta fram pipan och låta min poetiska och pretentiösa ådra visa sig från sin bästa sida. That's right, playlist time, beyatch!

Endast när jag sluter ögonen, ser jag röken som leder mig hem. De förföljda glömmer inte, när jag har bränt mina skepp. Förorenad hjärnlåda p.g.a. sanningsserum, men jag har varit nykter, åtminstone.
Går på en charmoffensiv, attackerar från sidan, arrangerar en TV-fest. Bjuder in Tony Stark, Buck Owens och den där kvinnan från L.A.
Skalbaggsstjärt.

Playlist, January 2010 - The Beautiful Youth Charm, Persecuted Brainbox Traffic Foreclosure
01. Logh - The Smoke Will Lead You Home
02. Cave In - Youth Overrided
03. Oceansize - The Charm Offensive
04. Blur - Beetlebum
05. Johnossi - Press Hold
06. Hawkwind - Brainbox Pollution
07 . The Doors - L.A. Woman
08. Nick Cave & The Bad Seeds - There She Goes, My Beautiful World
09. Jimi Hendrix - Crosstown Traffic
10. Thåström - Bara När Jag Blundar
11. Yngwie Malmsteen - Now Your Ships Are Burned
12. Priestess - Sideways Attack
13. Anthrax - C11H17O2N2Sna - Sodium Pentathol
14. Black Flag - TV Party
15. Melvins - Buck Owens
16. Black Sabbath - Iron Man
17. Megadeth - Foreclosure Of A Dream
18. Testament - The Persecuted Won't Forget
19. Pantera - 10's
20. DevilDriver - I've Been Sober

-----
Kolla även in de andra spellistorna.

Masters Of Reality - Pine/Cross Dover (2009)

Snacka om en glad överraskning som kom från ingenstans, utan minsta förvarning. Det var september förra året, jag satt och skrev ihop en liten presentation om just Masters Of Reality och letade videos till ett "veckans band"-inlägg, när det visade sig att de precis hade släppt en ny skiva. Det var då 5 år sedan de hade släppt sin senaste skiva (bestående av outgivna låtar, 8 år sedan de gav oss något "nytt") , och Masters Of Reality är inget band som det skrivs särskilt mycket om, så att Chris Goss och grabbarna hade varit i farten hade jag ingen koll på. Men sen föll det sig så att jag bara lyssnade igenom Pine/Cross Dover lite snabbt innan jag avfärdade den. Det lät som "Give Us Barabbas" (föregående skivan), som jag tyckte var ganska tråkig. Men lite senare tog jag mig själv i kragen och bestämde mig för att lyssna igenom dessa två skivor en gång till. Det var det bästa beslutet jag hade tagit på länge.

Inte bara för att jag insåg att "Give Us Barabbas" visar vilka fantastiska musiker detta är, även när de frångår sitt tidigare stonersound, utan för att Pine/Cross Dover visar sig vara en riktigt solid skiva, som skulle ha varit med och fightats om att få vara med på årsbästalistan förra året. Om jag bara inte hade varit så trög av mig (ett genomgående tema här på bloggen de senaste, ooh... två veckorna.)

De tar inte ut svängarna riktigt lika mycket här som på föregångaren, som dominerades av ballader, folk, blues och lite akustiskt (vilket såklart har förekommit på alla deras skivor, men inte i så här stor utsträckning). Stonerelementet är mycket mer framträdande här, så som det sig bör när Masters Of Reality står bakom spakarna, även om de inte är rädda för att gå all-in med en instrumentalare på 12 minuter, eller när de bryter ut i dansant och lössläppt stonerpop emellanåt.

Nu är det som det är, Masters Of Reality gick dessvärre miste om chansen att prisas när jag körde min prestigefulla årslista (vadå hybris?), och de är ju inte aktuella när det är dags att summera det här året om elva månader. Men gör inte samma misstag som jag gjorde, för Pine/Cross Dover bör inte missas.

Betyg: 4 av 5

-----

Masters Of Reality MySpace - Wikipedia - Spotify - Grooveshark