2009-05-31

Veckans låt (v.23)

Som ni kan se en bit nedanför så var jag inget stort fan av Iggy Pops nya romaninspirerade jazzkreation Préliminaires, men låten Nice To Be Dead är inte alls pjåkig, men så påminner den ju också om den riktiga Iggy Pop som vi har lärt känna genom alla dessa decennium.

Snäll som jag är, så passar jag även på att bjuda på en video. Trots att han är uppbackad av en stilig liten orkester, så är det kul att se att Iggy håller fast vid sin sedvanliga klädsel.



Shirtless is the new uppklädd?

Kommande skivor (v.23)

Den här listan skriver jag ner mest för min egna skull, eftersom jag aldrig har haft någon större koll på releasedatum. Jag har ingen lust att surfa runt på hundratals olika hemsidor för att få reda på när alla mina favoritband släpper nya skivor, och det känns lite pinsamt när jag helt plötsligt ser recensioner för skivor som jag inte hade någon aning om att de var påtänkta, än mindre inspelade och klara.
Men nu vet jag åtminstone vad jag har att vänta den närmaste vecka, dessvärre inget av något större intresse.
Förhoppningsvis finns det även en eller två personer till där ute som jag kan glädja på det här sättet.
Listan är tagen från wikipedia.

2 juni
Dave Matthews Band - Big Whiskey and the GrooGrux King
311 - Uplifter
Taking Back Sunday - New Again
The Sounds - Crossing the Rubicon
Eels - Hombre Lobo
Emery - ...In Shallow Seas We Sail
Rancid - Let the Dominoes Fall
Mitchel Musso - Mitchel Musso

3 juni
Titãs - Sacos Plásticos
The Rocket Summer - Of Men And Angels

5 juni
Chickenfoot - Chickenfoot
Karnivool - Sound Awake

2009-05-29

Iggy Pop – Préliminaires (2009)

Punkfarfar är tillbaka med ytterligare ett helgjutet Iggy Pop-album. Eller vänta, det är ju det han inte är. Den här gången har han gjort något så udda som att nästan helt och hållet frångå den formel som har gjort honom till den kultikon som han är. Men det är klart, han har ju hunnit med att släppa en hel drös plattor och sitter sedan länge säkert på sin tron, så visst har han all rätt att ta ut svängarna, och ingen kan väl klandra honom för det.
Det handlar alltså om låtar som inspirerades av franska succéförfattaren Michel Houellebecqs roman ”Refug”, och Iggy tyckte tydligen att lågmäldhet, New Orleans-jazz och långsamma Parisdoftande tongångar skulle passa som handen i handsken. Jag har inte läst boken, så jag kan bara uttala mig om själva skivan, som är… avskalad, jazzig (duh) och riktigt tråkig.
Fast det är klart, kanske är det jag som är tråkig och osofistikerad. För egentligen finns det bara en enda låt som jag tycker är någorlunda bra, ”Nice To Be Dead”, och det beror väl just på de tunga gitarrerna och det faktum att låten skulle ha passat in på vilken typisk Iggy-skiva som helst. Japp, sån är jag.
Förresten, snacka om att jag blev besviken när låttiteln ”Party Time” gjorde mig riktigt förväntansfull inför en total urladdning, och när jag väl kommer dit visar sig att den går i ungefär samma stuk som resten av skivan. Party time? På en bal, kanske.
Men trots att jag har svårt att se mig själv lyssna igenom skivan igen inom en snar framtid, finns det ändå några få, ytterst små ljuspunkter. Att höra Iggy sjunga långsamt på franska med sin allra rassligaste röst är en, den vemodiga berättelsen i ”A Machine For Loving” en annan.
Men när allt kommer kring, ställer jag mig lite frågande till Iggys resonemang kring att spela in den här skivan: ” at one point I just got sick of listening to idiot thugs with guitars, banging out crappy music”. Jag är ledsen, men jag tycker att det här är ganska crappy musik. Men som sagt, det kanske bara är jag som är dum i huvudet, för det finns säkert gott om folk som kommer hylla Préliminaires. Men jag väljer att såga.

Betyg: 1 / 5

2009-05-27

Isis - Wavering Radiant (2009)

Ömsom mörkt och maffigt och ömsom harmoniskt och melodiskt. Isis har verkligen bemästrat konsten att sömlöst skifta mellan atmosfäriskt lugn och närmast öronbedövande kaos. Den här gången har de mjukat upp sitt sound en aning och låter inte riktigt lika aggressiva, men när de väl fläskar på så gör de det med besked.

Hall Of The Dead och Ghost Key inleder på ett lagom lugnt sätt (för att vara Isis) och bygger upp stämningen perfekt för den grymma Hand Of The Host, som efter en liten mellanakt följs upp av magnifika Stone To Wake A Serpent. Det är de två nämnda mittenlåtarna som är skivans höjdpunkt, men därmed inte sagt att övriga materialet är svagt, absolut inte. Var för sig står sig låtarna väldigt bra, men med upprepade genomlyssningar tenderar låtarna att smälta samman. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men det leder till att jag upplever det som att jag lyssnar på ett enda långt musikstycke, som trots att det hela tiden skiftar i intensitet, ändå låter ungefär likadant hela tiden. Det är typiskt Isis, de gör musik som är så oerhört stämningsfull och som ibland till och med kan framkalla rysningar av välbehag. Men det krävs att jag är på helt rätt humör för det, annars når inte Isis ända fram.

Betyg: 4 / 5

2009-05-25

Isis live

Tänkte bjussa på tre feta liveklipp med Isis, som väger in på 26 minuter tillsammans. Perfekt tillsammans med morgonkaffet, kan man få en bättre start på dagen?
Nä. Eller kanske... nä, glöm det. Seså, tryck på playknappen och lyssna på lite Isis nu.

The Beginning And The End


Wrist Of Kings


Weight

Veckans låt (v. 22)

Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringsfrekvensen den här veckan, jag lovar bättring.

Jag lovar också att det kommer recensioner på Isis femte fullängdare Wavering Radiant och Big Business tredje dito, Mind The Drift.

En låt ska ni få också. Ja, bara en, annars skulle rubriken ljuga, och det går inte för sig.
Jag vet att det är lite fjuttigt, men jag funderar på vilket annat inslag jag skulle kunna ha varje vecka istället. Har ni något förslag så är det bara att knacka in det i en stenplatta och skicka med posten. Eller skriva en kommentar, vilket som.
Fast en alldeles egen graverad stenplatta vore rätt häftigt ändå...

There is a light at the end of the tunnel, there is a light at the end of the tunnel... heter inte låten, den heter 30 Seconds och framförs av ett gäng miserabla irländare under namnet Therapy?, men jag slår vad om att ni, liksom jag, kommer få den textraden på hjärnan efter att ni har lyssnat på låten.

2009-05-19

Candlemass – Death Magic Doom (2009)

Månadskiftet April/Maj var en riktigt trevlig period för alla som gillar heavy metal. Förutom före detta Sabbath-gubbarna Dio, Iommi och Geezer Butlers The Devil You Know, så berikade även Candlemass oss med ett nytt album bara en vecka senare.

Jag ska inte sitta här och låtsas som om jag har följt Candlemass ända från början och är någon expert, eftersom det här är den första skivan som jag egentligen har lyssnat igenom på riktigt. Men det ska jag se till att åtgärda, inte minst på grund av alla hyllningar som våra svenska doom-metalstoltheter har fått mottaga genom åren, men också för att Death Magic Doom är riktigt bra.

Jämförelsen med Heaven And Hells ”The Devil You Know” är självklart oundviklig, och den första känslan jag fick var att The Devil You Know kändes standardiserad och en smula oinspirerad, som om de bara ville visa att de fortfarande existerar och kan skapa musik, trots att nästan allas årsringar överstiger 60 till antalet. Resultatet blev en helt okej skiva, no more no less. Death Magic Doom, å andra sidan, levererar en välriktad pungspark följt av ett stadigt grepp om det allra heligaste, som varar tills hårdrocksmonstrositeten ”If I Ever Die” klingar av. Candlemass har sålunda lyckats få min fulla uppmärksamhet, och i stort sett alla de efterföljande episka, släpande doomdängorna verkar inneha något som The Devil You Know ofta saknade i sina diton. ”Hammer Of Doom” (vars titel är glasklar), ”The Bleeding Baroness” och ”House Of Thousand Voices” är stenhårda mästerverk på 6, 7 respektive 8 minuter, och gitarriffen och Rob Lowes sångröst är övermäktiga hela skivan igenom.
Så, mu ska jag dyka ner i Candlemass diskografi och ta igen allt som jag har gått miste om under alla dessa år.

Betyg: 4 / 5

2009-05-18

Veckans Låt (v. 20)

Heaven And Hells The Devil You Know kändes ju ganska ljummet, men de var inte den enda gamla heavy metalakten som släppte en skiva, vårt alldeles egna Candlemass gjorde det också nästan samtidigt. Skivrecension på den kommer snart, men här och nu utnämner jag öppningsspåret If I Ever Die till veckans låt. Håller resten av skivan samma kvalitet? Och vem mördade betjänten? Stay tuned.


Lyssna på If I Ever Die i Spotify.

2009-05-17

NIN in HD

Nine Inch Nails i High Definition, alltså. De har varit hyggliga och lagt upp ett par videos på sin Youtube-sida från sina spelningar tidigare i år, där en kameraman har filmat dem på scenen med en HD-kamera. Oerhört kul att få se Trent & Co på så nära håll och ur ett helt annat perspektiv än normalt, låtsas att man själv står där och blickar ut över publiken, och dessutom kunna se och höra allt detta i perfekt kvalitet. Och låtarna är inte så pjåkiga de heller.

"Live 2009 HD"-playlisten finner ni här. Nedan följer två grymma videos, som ni självklart ska se i HD och fullskärmsformat.

The Fragile


Wish (guest starring Dillinger Escape Plan)


Trent vet hur man avslutar en spelning i stil.

2009-05-16

En Portion Playlist: Stonerrock

Yes, dags för en till playlist. Ingen som använder Spotify kan väl ha undgått bannern som gör reklam för Let The Music Speak, en blogg av Linda Skugge och Vulkan.se. Syftet med den bloggen är att vem som helst kan skicka in sina playlists med motivering och kommentarer i hopp om att bli utvald och få sin playlist publicerad i vad som ska bli "världens första DJ-ade bok!".
Säga vad man vill om böcker (och Skugge för all del, om man nu orkar bry sig), men jag tycker det låter som en kul idé, så jag slängde ihop en liten lista med de bästa stonerrocklåtarna jag kunde hitta bland det magra utbudet.

(Öppna playlisten direkt i Spotify)

Lite konsertbiljetter och möjligheten att kunna lägga till "publicerad författare" i CV:t är trots allt inte helt fel.

2009-05-13

Heaven And Hell – The Devil You Know (2009)

Nämen titta, Black Sabbath är högaktuella igen med en ny skiva. Fast de kallar sig såklart inte Black Sabbath längre, och den här gången är det penntrollet med den gudomliga sångrösten, Ronnie James Dio som återigen står (på tå) framför mikrofonstativet, och den här gången använder de sig av namnet från Dios första skiva med Sabbath, Heaven And Hell från 1980.

Men förutom små petitesser som en annan trummis och nästan tre hela decennier, vad mer skiljer dessa två album åt?
Heaven And Hell anno 2009 är ofrånkomligen heavy metal through and through, till skillnad från gamla Black Sabbath med Dio, som även innehöll en rejäl dos gammal hederlig rock.
Jag skulle vilja likna detta med Black Sabbaths allra första skivor, men där Ozzy och grabbarna levererade hård och tung musik som ofta skiftade tempo halvvägs eller mot slutet av låtarna, så öser Heaven And Hell på med så mycket tungt gung de kan få plats med på de första sex låtarna, som klockar in på strax över halvtimmen. Det är högkvalitativ musikkonst av ett gäng levande legender som inte har något att skämmas för (Bible Black och Double The Pain står ut och stjäl den mesta uppmärksamheten mycket tack vare Iommis grymma gitarrspel och Dios magnifika sångröst), men det blir faktiskt lite enformigt. Vad jag saknar är en Neon Knights eller Turn Up The Night, för dynamikens skull. Som tur är blir vi serverade Eating The Cannibals som sjunde spår, som rör om i grytan just som skivan börjar kännas alltför slätstruken. Strax därefter livar även Neverwhere välbehövligt upp stämningen, innan det är dags att vinka adjö med en mörk och slö sjuminutare. Som förövrigt låter väldigt likt hela första halvan, så diggar man det man har hört är det bara på trycka på replay och köra en runda till som om ingenting hade hänt.
Men för egen del känns det verkligen som att ingenting har hänt, för The Devil You Know lämnar tyvärr inga större intryck hos mig. Ett par låtar som sticker ut från ett stabilt, men något långrandigt album, inget mer, inget mindre.

Betyg: 3 / 5

2009-05-11

Veckans Låt

En underbar låt från ett underbart album, Rumors Of War med High On Fire, från Death Is This Communion, som för övright lätt var bland de bästa skivorna 2007.
Nu har jag iochförsig aldrig gjort några listor, och kommer förmodligen inte börja heller, men hade jag varit en listmakare det året så skulle jag säkert plita ner den här skivan allra först.

Videon är inte heller så pjåkig, eller vad tycker ni? Alltid trevligt med närbilder på någons tänder.

2009-05-10

Introducing: En portion playlist

Spotify är ju lite av the new thing, och min blogg är också the new..... äähm, ja... den är ny, vi nöjer oss med det helt enkelt. For now...

Jo, Spotify är ju ett ganska fiffigt påhitt, och en av alla fiffiga grejer man kan göra är att skapa egna playlists och dela mid sig. Jag har aldrig gjort det förut, men det här är väl ett ganska bra tillfälle att prova på, och vem vet, kanske det kan bli ett stående inslag.

Eftersom bloggen introducerades alldeles nyligen, tänkte jag att det kunde vara kul att leta upp massa introlåtar. Varför vara tråkig och härma alla andra? Jag tror nämligen inte att det finns många liknande playlists på internätet.

Okej, det är kanske inte den mest rafflande spellistan direkt, men sluta klaga nu för fan, tryck här och håll truten. Eller dela med dig av din egna playlist, om du nu är så jävla bra.
En garde!

2009-05-08

Token Tim

Inte för att jag är någon indiefanatiker på något vis, men det finns ändå en hel del bra band inom indievärlden. Les Savy Fav är ett av dem, och varje gång jag lyssnar på deras Let's Stay Friends från 2007, så fastnar alltid flera låtar på min stackars hjärna i flera dagar, och det om något skvallrar väl om vilken bra skiva det är.

Första gången jag stiftade bekantskap med Les Savy Fav var när de gjorde ett framträdande hos Conan O'Brien (åååh Conzie, bara en månad kvar nu), och även om jag glömde lägga deras namn på minnet den gången, så var det deras framträdande som etsade sig fast, eller rättare sagt, den fantastiska strippshowen som vi bjöds på utav en fet, skallig och skäggig man, tillika sångare i Les Savy Fav och diplomerad tokstolle. Jag talar självklart om herr Tim Harrington.

Tyvärr, tyvärr, tyvärr kan jag inte hitta någon video från framträdandet hos Conan, eftersom NBC har varit dumma och tagit bort videon överallt (en karmapoäng till den som lyckas hitta en fungerande video åt mig), men det verkar gå nästan lika bra att klicka sig fram till en slumpmässig livevideo för att få se vad jag pratar om. Sagt och gjort, låt mig presentera ett par roliga konsertvideos som ni kan njuta (eller förfäras) av.




Patty Lee


The Year Before The Year 2000


The Lowest Bitter


The Lowest Bitter, perfekt avslutningslåt på deras skiva eftersom den lämnar ett så stort intryck, och man vill genast ha mer Les Savy Fav och Tim Harrington.

2009-05-06

Desert Sessions - Desert Sessions Vol. 1&2 (1998)

Personlig Favorit
Ända sedan jag upptäckte Queens Of The Stone Age och Kyuss (dock några år för sent), så har jag spenderat absurt många timmar med att utforska alla bandmedlemmarnas olika band och sidoprojekt, och det var oundvikligt att jag skulle komma till the Dessert Sessions förr eller senare.
Det började med fester ute i den kaliforniska öknen där de själva stod för musiken, och kom att utvecklas till fester ute i den kaliforniska öknen där de spelade in musik tillsammans med en hel hög vänner och gav ut det på skiva. Tio stycken volymer har det hunnit bli, fördelade över fem skivor, och flera dussin mer eller mindre kända artister har passerat genom dörrarna till inspelningsstudion Rancho De La Luna i Palm Desert och bidragit till dessa sessioner.
Det här är de två första volymerna, inspelade 1997 mellan Kyuss splittring och QOTSAs uppståndelse. Sex utav de åtta låtarna är helt instrumentala affärer, men det är instrumental stoner rock i allra högsta klass, trots att man direkt kan ana lekfullheten och den inte helt seriösa attityden. Eller vad sägs om det flummiga introt och därtill självpromotande outrot, en härlig sjuminuterstripp som avbryts av en slapp och sömnig låt (som lustigt nog heter Monkey In The Middle), frekvent användande av orgel (som förvisso funkar utomordentligt) och en riktigt skum Robotic Lunch. Men så tillkommer ju också en ”viss mängd” frihet när man inte behöver bry sig om vad utomstående människor tycker, utan kan ge ut skivan på sitt egna skivbolag.
Den första halvan av skivan uppskattas garanterat av varje människa som fattat tyckte för minst en utav de medskyldiga artisterna eller något utav alla deras respektive band, men det är de tre sista låtarna som verkligen briljerar i mitt tycke. Johhny The Boy greppar direkt tag i dig och tar dig med på en rejäl åktur i den renaste rockens tecken, och du har bara en kort stund på dig att hämta andan innan Screamin’ Eagle rycker med dig i samma rasande tempo. Sedan hinner du knappt blinka innan Cake (Who Shit On The?) drar igång, och åtta minuter senare när den håller på att mattas av, kan du inte motstå frestelsen att lyssna igenom allt en gång till. Det är trots allt lite av en obskyr klassiker inom en relativt obskyr genre, men som jag förutsätter att varje stonerfan med självrespekt redan har i sin skivsamling.

Betyg: 4 / 5

2009-05-05

Mastodon – Crack The Skye (2009)

Ja, jag vet att jag är minst en månad efter alla andra med att recensera Mastodons nya skiva. Eller ny och ny, vid det här laget borde den vara flottig, repig och sönderspelad hos de flesta personer som införskaffade ett fysiskt exemplar på laglig väg. (Digitala ettor och nollor tror jag är mer tåliga och långlivade.)
Sönderspelad, antingen för att dessa personer var tvungna att lyssna igenom skivan en sisådär fem-tio gånger innan det började gå upp för dem hur bra Crack The Skye egentligen är, och att den förtjänar alla toppbetyg och utnämningar som den fått världen över, eller för att lyssnarna redan var inbitna Mastodonfans som köpte skivan utan att tveka ens en sekund.
Jag tillhör den första skaran, trots att jag redan visste vad Mastodon går för och håller deras tre tidigare album väldigt högt. Men det var inte kärlek vid första öronslängen (eller vad som nu motsvaras av ett ögonkast), inte en endaste gång. Det krävdes många genomlyssningar av vardera skiva innan jag förstod varför resten av världen öste beröm över dem, men det är väl lite det som är meningen med deras progressiva musik också. Den är okonventionell och ständigt skiftande och spretande åt alla olika håll, och med varje genomlyssning blir låtarna bara bättre och bättre då man lyckas ta till sig fler och fler detaljer och börjar uppskatta varje passage, och så småningom flyter varje segment, varje låt och slutligen hela skivan ihop till ett enda jävla mästerverk, som man sen helt enkelt inte kan lägga ifrån sig.
Att välja ut en favoritlåt är omöjligt, trots att det bara finns sju att välja mellan. Oblivion är perfekt som öppningsspår, med lite lugnt gitarrspel och trummor som eskalerar efter en minut i ett grymt gitarriff. Divinations är lite i samma stuk, men sen är det bara att sätta sig ner och njuta, för det blir en sjujävla åktur, där vi kränger hejvilt mellan kusliga, avskalade partier och brutalt ös, och allt möjligt därimellan. Men jag tror nog att The Last Baron, avslutningsspåret på tretton minuter blankt, står ut en aning över mängden. Flera av låtarna har ett par partier som jag inte riktigt tycker fungerar (tidsfråga?), och även om jag aldrig har tyckt att deras sångröster är helgjutna i alla lägen, så har jag inte ett enda klagomål på The Last Baron.
Det är en otrolig avslutning på en så gott som perfekt skiva, och när vi har spelat den här skivan sönder och samman och nött ut MP3-filerna ska det bli oerhört intressant att se om de kan överträffa sig själva även en femte gång.

Jag funderade länge på vilket betyg jag skulle ge den här skivan, men om inte Crack The Skye får högsta möjliga betyg, så vetifan vilken annan skiva som förtjänar det bättre.
Betyg: 5 av 5

2009-05-04

Bob Hund – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (2009)

Ahh, the return of Bob Hund. Som jag har saknat pågarna. Och som jag har saknat namnet Bob Hund. Eller bob hund, som de tydligen själva stavar det. De är lite speciella de där, grabbarna i bob hund. bob hund. Nej, Bob Hund får de heta, det ser ju inte klokt ut om man börjar en mening med liten bokstav. Det är trots allt ingen jävla MSN-chat det här, några lagar och skrivregler ska jag ändå försöka följa.

Just det, de har släppt en skiva också, med ett namn som jag inte orkar skriva ut ytterligare en gång, och att förkorta ner allt till en akronym ser inte heller riktigt klokt ut.
Åååkaj, hur låter musiken då? Den låter bra, tackar som frågar. Riktigt bra faktiskt, även om det krävdes ett par genomlyssningar för att komma fram till den insikten. Men det börjar riktigt trevligt, med själva titellåten, i vilken det är nästan omöjligt att låta bli att viska med (!) i refrängen. Eller refräng och refräng, det är titeln på låten och likaledes skivan som upprepas cirka tjugosex gånger över en solid pianoslinga. Bli Aldrig Som Oss, Bli Värre inleds på ett spretande sätt över lite ufo-ljud innan den kommer igång, och min allra första tanke var ”satan vilken ful inledning”, och ja, jag kommer inte på något mer passande ord att beskriva den på än så. Det finns fula människor och fula färger, och det här är för mig ett stycke ful musik. Visserligen har den sin charm, men den träffar inte riktigt rätt hos mig. Vidare till singeln Tinnitus i Hjärtat, som vid det här laget är väldigt familjär. Mycket bra låt helt enkelt. Oerhört stämningsfull, mycket tack vara det gälla gitarrspelet. Härnäst blir det en liten tur till orienten, men efter en minut har vi Bob Hund i sitt esse. Världens Bästa Dåliga Låt? Jag vet inte, det blir kortslutning i hjärnan när jag försöker reda ut den frågan, men det är definitivt en Jäkligt Bra Låt, kanske skivans bästa. Jag älskar explosionerna för övrigt. Blommor På Brinnande Fartyg, låter som en titel på en vemodig och vacker låt, inte sant? Det är det också, mycket mer behöver inte sägas. Grönt Ljus Åt Alla lyckas på något mystiskt sett tränga in och måla upp desperation och hjälplöshet, väldigt effektfull låt. Men så plötsligt lättar allt och man anar en ljusning i slutet. Och mycket riktigt, Fantastiskt följer, och det är omöjligt att inte bli uppryckt och medryckt, ja det är fantastiskt.

Tyvärr är de sista tio minuterna av skivan ganska tama, Bob Hund går på lågvarv och kör på rutin helt enkelt. Småmysigt, men de ger inte lika stort intryck som resten av skivan. Slutbetyget landar på 3 av 5, då det är väldigt skönt att ha Bob Hund tillbaka, men jag känner att jag saknar något. Jag vill höra Bob Hund ösa på för fullt som på Sista Beställningen, Istället För Musik Förvirring eller varför inte Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga... men Världens Bästa Dåliga Låt är det närmaste de kommer. Den låten och ett fåtal till håller ändå fanan högt, men rent generellt så känns FFFSIKBSSF (som sagt, det där funkar ju faktiskt inte alls) relativt avskalad jämfört med tidigare Bob Hund-alster.

Betyg: 3 / 5

2009-05-01

Enter the blaahwg

Ja då var bloggiloggen uppe, nu finns ingen återvändo. Eller jo, jag skulle kunna ge blanka fan i att skriva och låta den häringa bloggmackapärmojängen tyna bort såklart, men vad för slags människa vore jag då? Jo, en ickebloggare, det är vem. Oj, där smög sig en direktöversatt engelsk fras in, usch. Sådant otyg ska jag försöka undvika, för det är varken kul eller gulligt. Är jag rätt?

Nåja, jag ska försöka mig på att recensera lite Bob Hund och Mastodon till att börja med, och kanske en skvätt Heaven and Hell och Isis vad det lider. Förutom aktuella skivor tänker jag också pracka på er mina personliga favoriter, vare sig ni vill eller inte. Jag har en del andra idéer också, men det är en hemlis för tillfället, och jag berättar bara för folk som jag kan tumma med. Ingen tummis, ingen hemlis.
Men allra först ska jag fira detta historiska bloggilogginläggilägg i dagarna tvenne. Eller kanske dagarna trenne rentutav. Vem vet. Inte du. Inte jag. Vi vet inget idag.
Huh, var fan kom det där ifrån? Mycket skumt...


Jaja, hay hay.

Höhö.