
Det handlar alltså om låtar som inspirerades av franska succéförfattaren Michel Houellebecqs roman ”Refug”, och Iggy tyckte tydligen att lågmäldhet, New Orleans-jazz och långsamma Parisdoftande tongångar skulle passa som handen i handsken. Jag har inte läst boken, så jag kan bara uttala mig om själva skivan, som är… avskalad, jazzig (duh) och riktigt tråkig.
Fast det är klart, kanske är det jag som är tråkig och osofistikerad. För egentligen finns det bara en enda låt som jag tycker är någorlunda bra, ”Nice To Be Dead”, och det beror väl just på de tunga gitarrerna och det faktum att låten skulle ha passat in på vilken typisk Iggy-skiva som helst. Japp, sån är jag.
Förresten, snacka om att jag blev besviken när låttiteln ”Party Time” gjorde mig riktigt förväntansfull inför en total urladdning, och när jag väl kommer dit visar sig att den går i ungefär samma stuk som resten av skivan. Party time? På en bal, kanske.
Men trots att jag har svårt att se mig själv lyssna igenom skivan igen inom en snar framtid, finns det ändå några få, ytterst små ljuspunkter. Att höra Iggy sjunga långsamt på franska med sin allra rassligaste röst är en, den vemodiga berättelsen i ”A Machine For Loving” en annan.
Men när allt kommer kring, ställer jag mig lite frågande till Iggys resonemang kring att spela in den här skivan: ” at one point I just got sick of listening to idiot thugs with guitars, banging out crappy music”. Jag är ledsen, men jag tycker att det här är ganska crappy musik. Men som sagt, det kanske bara är jag som är dum i huvudet, för det finns säkert gott om folk som kommer hylla Préliminaires. Men jag väljer att såga.
Betyg: 1 / 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar