Mastodon – Crack The Skye (2009)

Ja, jag vet att jag är minst en månad efter alla andra med att recensera Mastodons nya skiva. Eller ny och ny, vid det här laget borde den vara flottig, repig och sönderspelad hos de flesta personer som införskaffade ett fysiskt exemplar på laglig väg. (Digitala ettor och nollor tror jag är mer tåliga och långlivade.)
Sönderspelad, antingen för att dessa personer var tvungna att lyssna igenom skivan en sisådär fem-tio gånger innan det började gå upp för dem hur bra Crack The Skye egentligen är, och att den förtjänar alla toppbetyg och utnämningar som den fått världen över, eller för att lyssnarna redan var inbitna Mastodonfans som köpte skivan utan att tveka ens en sekund.
Jag tillhör den första skaran, trots att jag redan visste vad Mastodon går för och håller deras tre tidigare album väldigt högt. Men det var inte kärlek vid första öronslängen (eller vad som nu motsvaras av ett ögonkast), inte en endaste gång. Det krävdes många genomlyssningar av vardera skiva innan jag förstod varför resten av världen öste beröm över dem, men det är väl lite det som är meningen med deras progressiva musik också. Den är okonventionell och ständigt skiftande och spretande åt alla olika håll, och med varje genomlyssning blir låtarna bara bättre och bättre då man lyckas ta till sig fler och fler detaljer och börjar uppskatta varje passage, och så småningom flyter varje segment, varje låt och slutligen hela skivan ihop till ett enda jävla mästerverk, som man sen helt enkelt inte kan lägga ifrån sig.
Att välja ut en favoritlåt är omöjligt, trots att det bara finns sju att välja mellan. Oblivion är perfekt som öppningsspår, med lite lugnt gitarrspel och trummor som eskalerar efter en minut i ett grymt gitarriff. Divinations är lite i samma stuk, men sen är det bara att sätta sig ner och njuta, för det blir en sjujävla åktur, där vi kränger hejvilt mellan kusliga, avskalade partier och brutalt ös, och allt möjligt därimellan. Men jag tror nog att The Last Baron, avslutningsspåret på tretton minuter blankt, står ut en aning över mängden. Flera av låtarna har ett par partier som jag inte riktigt tycker fungerar (tidsfråga?), och även om jag aldrig har tyckt att deras sångröster är helgjutna i alla lägen, så har jag inte ett enda klagomål på The Last Baron.
Det är en otrolig avslutning på en så gott som perfekt skiva, och när vi har spelat den här skivan sönder och samman och nött ut MP3-filerna ska det bli oerhört intressant att se om de kan överträffa sig själva även en femte gång.

Jag funderade länge på vilket betyg jag skulle ge den här skivan, men om inte Crack The Skye får högsta möjliga betyg, så vetifan vilken annan skiva som förtjänar det bättre.
Betyg: 5 av 5