2009-07-27

Veckans Låt

Får jag lov att presentera: japaner som spelar rå och adrenalinstinn rock'n'roll med underbara låttexter. Bara att ta för er. Eller är en naken trummis, epilepsiframkallande videoeffekter, frekvent namedroppande och japansk brytning too awesome to handle?




Kolla även in de sex andra låtarna som finns i deras playlist.

Kommande skivor (v. 31)

27 juli
Morbid Angel - Blessed are the Sick

28 juli
Band of Skulls - Baby Darling Doll Face Honey
Fabolous - Loso's Way
George Thorogood and the Destroyers - The Dirty Dozen (album)
Ashley Tisdale - Guilty Pleasure
Merzbow - 13 Japanese Birds Vol. 7: Kujakubato
Kristinia DeBarge - Exposed

Ospecificerat datum
Joss Stone - Colour Me Free
Beardfish - Destined Solitaire



Listan är som vanligt tagen från Wikipedia.

2009-07-26

Sonisphere 2009 - Sammanfattning

Bättre sent än aldrig, eller hur?
Ja, nu är det över en vecka sedan Sonispherefestivalen tackade för sig och rullade vidare mot de två sista stoppen på "turnén", Finland och Storbritannien, men på grund av att jag har haft lite annat att stå i så har bloggen fått lida en aning. Men skitsamma, nu kör vi.

Ska vi ta det kronologiskt? Javisst, varför inte.

Dead By April – vi rullade så sakteliga fram i en lång bilkaravan här, så jag kan inte uttala mig om hur deras spelning var. Men det känns som… nej, jag vet att jag inte missade något utav värde. Vi hade ändå inte planerat att vara framme så här tidigt.

Adept – svårt att göra en rättvis bedömning av ett band som man inte känner till, baserat endast på ett dovt ljud en bra bit bort, medan man gladlynt vandrar genom skog och bostadsområden på väg till festivalentrén. Men återigen, jag har väldigt svårt att tro att jag verkligen missade något speciellt.

The (International) Noise Conspiracy – jag var skapligt förväntansfull inför deras spelning, men eftersom de nästan enbart spelade nya, poppiga (och för mig obekanta) låtar så blev jag rätt besviken. Sångaren Dennis Lyxzén hade energi så det räckte och blev över, men spelningen kändes väldigt avslagen (och ja, malplacerad).

Lamb Of God – fetröj i publiken, men jag var inte alls nöjd med ljudet, som fick det att kännas som att något saknades. Helt godkänd spelning ändå.

Meshuggah – gjorde bra ifrån sig, men jag kan inte riktigt ta till mig deras musik. Jag ville ryckas med, men det lät mest monotont och tråkigt.

Cradle Of Filth – här började magen kurra som en galning, och efter en snabb övervägning så vann hungern över Cradle. Självklart fastnade jag i de oändliga matköerna, men det lät helt okej från där jag stod.

Mastodon – dagens första riktiga höjdpunkt som jag hade sett fram emot, och som de levererade! Inget skitsnack här inte, det var fullt ös från början till slut (både på Mastodon och regnet). Jag övervägde några korta sekunder ifall jag skulle springa iväg och införskaffa en regnponcho, men nej fan, Mastodon missar jag inte för allt regn i Småland.

Machine Head – iklädd regnponcho, 60kr fattigare och med lera upp till anklarna vadade jag bort mot stora scenen för att se Machine-fucking-head. Det enda jag kan klaga på var att ljudet från Robb Flynns mikrofon var alldeles för lågt, annars var det en jäkligt bra spelning med intressanta låtval.

The Hives – universums bästa band (som de själva alltid utnämner sig till) levererar. Jag har älskat Fagerstagrabbarna ända från första början, men faktiskt aldrig sett dem live förrän nu.
Musiken, mellansnacket, framförandet och de vita overallerna får alla högsta betyg. Seriöst, är The Hives ens förmögna att göra en dålig spelning? Jag tror fan inte det.

The Cult – ett till band som jag länge har haft en liten förkärlek för, och som sista band att bli bokat så kunde jag inte ha varit gladare. Men återigen tycker jag att ljudet från sångarens mikorofon är för lågt på stora scenen, stundtals försvinner Ian Astburys röst helt och hållet. Men bortsett från det så är The Cult live precis lika magiskt som jag hade hoppats.

Primal Scream – jag har aldrig haft någon egentlig relation till Bobby Gillespie och hans Priaml Scream, bara lyssnat lite på dem här och där. Och nu var det ändå dags att bege sig till matstånden igen, och där stod jag under nästan hela deras spelning. Men jag hade bra uppsikt över scenen, och ljudet är ganska svårt att undkomma, så jag fick mig en behaglig dos av Primal Scream ändå. Trevligt, men inte direkt minnesvärt.

Metallica – efter en välkommen ”paus” i form av ovan nämnda band, var det så dags för festivalens höjdpunkt. Till skillnad från alla tidigare spelningar, där man med lätthet kunde traska nästan ända fram till scenen, så tog det nu stopp långt tidigare än så: det var helt fullpackat framför scenen, och överallt på festivalområdet stod folk som paralyserade och glodde åt samma håll. Tjugo minuter försenade kliver fyra medelåldersgubbar upp på scenen och river av låt efter låt och blandar det med lite taffligt mellansnack. Självklart var det asbra, men det dröjde inte länge innan jag blev påmind om att jag inte hade sovit mycket de senaste dagarna, så när tröttheten satte in (under självaste Metallica!) var det inte riktigt lika roligt att stå där, tätt ihoppackad bland tusentals andra överentusiastiska människor... så av den sketna jävla anledningen så blev inte Metallicaspelningen riktigt lika fantabulös för mig personligen som jag hade hoppats.
Men setlistan var för övrigt riktigt bra, och jag var glad att jag fick höra mina små älsklingar Hit The Lights och Dyer’s Eve live.

2009-07-20

Veckans Låt

Jag hade hoppats att The (International) Noise Conspiracy skulle ha spelat den här låten igår i Hultsfred, men så blev inte fallet, så jag tröstar mig själv genom att leta fram musikvideon. Själva videon är inget märkvärdig, men den frambringar lite nostalgi, eftersom jag verkligen gillade låten way back then, när ZTV och musikvideos var hippt och coolt och allt det där.
Jag har en drös personliga favoritlåtar och skivor från den tiden, då jag började få upp ögonen för musiken på allvar och köpte mina första skivor, men jag känner på mig att jag kommer att få all anledning att avhandla dem förr eller senare.

Just det, låten som jag pratade om för 8 sekunder sedan (eller hur snabbt du nu läser) heter "Capitalism Stole My Virginity".

Kommande skivor (v. 30)

20 juli
Courtney Love - Nobody's Daughter
Bap Kennedy - Howl On

21 juli
Jordin Sparks - Battlefield
Our Lady Peace - Burn Burn
Demi Lovato - Here We Go Again
Brooke White - High Hopes & Heartbreak
Sugar Ray - Music for Cougars
Portugal. The Man - The Satanic Satanist


Gäsp. Tur att jag har en hög, stor som en Gotlandsrauk, av musik att lyssna igenom och ta itu med.

2009-07-18

Sonisphere playlist

Snart bär det av till Sonisphere, men för er som antingen missar det, står över eller inte vet vad ni går miste om, så slängde jag ihop en liten playlist med alla banden på Spotify. Ja, alla banden förutom Metallica (som inte finns med på Spotify) och Anthrax, som idag meddelade att de tvingas ställa in spelningen p.g.a sjukdom...

Jag planerar i alla fall att författa ihop en sammanfattning efteråt så fort jag får tid, men tills dess får ni nöja er med en sketen liten Sonipshere-playlist.

2009-07-13

Veckans Låt

Här kommer lite New Wave Of British Heavy Metal, i form av ett idag relativt okänt band som släppte en förjävla grym skiva 1982. Bandet heter Tank, skivan heter "Filth Hounds Of Hades" och producerades av självaste "Fast" Eddie Clarke, f.d. gitarrist i Motorhead.
Punk och heavy metal i perfekt symbios framförd i ett rasande tempo, vad mer kan man önska?

Inledningen är även den smått fantastisk, eller vad säger ni?


Och som en extra bonus finns alla låtarna från den skivan redan prydligt upplagda på Youtube här, så jag rekommenderar verkligen att ni skuttar iväg dit nu på direkten.

Kommande Skivor (v. 29)

13 juli
Clark - Totems Flare

14 juli
Daughtry - Leave This Town
Billy Talent - Billy Talent III
The Dead Weather - Horehound
Sick Puppies - Tripolar
August Burns Red - Constellations
pureNRG - The Real Thing


Nytt från Jack White (White Stripes & The Raconteurs) i form av The Dead Weather, den här gången ikläder han sig rollen som batterist.

Här är singeln "Hang You From The Heavens", riktigt skaplig i min mening, så det här ska bli intressant. Jag hoppas bara att det finns fler än endast 2-3 låtar värda att lyssna på för en gångs skull, när Mr White är inblandad.

2009-07-07

Megadeth bjuder på ny låt

...från sitt kommande album Endgame, med 15 september som releasedatum.

Vill ni ladda ner filen så klickar ni här, det tar bara ett par sekunder.
Annars finns låten på Youtube. Et voila...


Förbered er på ett mördande inledningssolo.

Jag "upptäckte" Megadeth relativit nyligen, för kanske lite över ett år sedan (ja, skämmes på mig!), men bättre sent än aldrig, för Megadeth är ett av få band som har givit mig en genuin "a-ha"-upplevelse första gången jag lyssnade på dem. "Rust In Peace" hette skivan som berövade mig min Megadeth-oskuld, och sedan dess är jag frälst.
Deras spelning i Globen tidigare i år är lätt topp 3 bland mina bästa liveupplevelser för övrigt (där även Testament och Judas Priest var en riktig behållning att beskåda).
Så naturligtvis ser jag fram emot deras nya skiva med stora förhoppningar, nästan lika höga som inför Alice In Chains kommande album, som släpps två veckor senare.

Och här kommer lite slumpmässiga videos, kan man tänka sig?


Brrrrr, rysningar.


Mmmm, gåshud.



Aaah, öronorgasm.

2009-07-06

Veckans Låt

Mycket Dream Theater just nu eftersom jag har fullt upp med att lyssna igenom deras nya skiva, så jag tänkte bjuda på en gamma klassiker, nämligen "Pull Me Under" från deras "Images And Words"-platta från 1992.

Kommande skivor (v. 28)

6 juli
Florence and the Machine - Lungs

7 juli
Big D And The Kids Table - Fluent In Stroll
Cascada - Evacuate the Dancefloor
Hannah Montana - Hannah Montana 3
Marcy Playground - Leaving Wonderland...in a fit of rage
All Time Low - Nothing Personal
Job for a Cowboy - Ruination
Clutch - Strange Cousins from the West
Slaughterhouse - Untitled

Listan är tagen från Wikipedia.


Ser ut som en tråkig vecka. Clutch borde vara höjdpunkten, speciellt med tanke på hur alla verkar hylla dem, men jag har väl inte riktigt förstått deras storhet av någon anledning. Singeln 50,000 Unstoppable Watts tycker jag inte heller låter alltför speciell, men jag diggar namnet på skivan åtminstone.

2009-07-04

Alice In Chains videos

Tänkte att det var dags att dyka ner i Youtubeträsket och spana videos igen, och eftersom Alice In Chains nyligen delade med sig av en ny låt från deras kommande skiva "Black Gives Way To Blue" (släpps 29e september), så riktade jag in mig på just AIC.

Vi börjar med den nya låten, som faktiskt berikades med en teaser dagen innan de släppte låten på sin hemsida. En riktigt maffig (men kort) teaser som jag tycker att ni ska spana in först om ni inte har hört låten ännu.


Här är hela version av den, som har fått namnet "A Looking In View", och som verkar indikera att AiC tar en tyngre och mer metal-inriktad väg i deras första skiva på 14 år, och med nye sångaren William DuVall som axlar Layne Staleys gigantiska mantel.



Men för att gå tillbaka till första hälften av 90-talet, så har vi här en livevideo från Stockholm där de framför en av sina mest kända låtar, Rooster.


"Would", kanske deras absolut bästa låt.


Sedan följer ett par grymma HD-videos upplagda av en snubbe som också var schysst nog att lägga till undertexter. Det här är "No Excuses" från deras akustiska MTV Unplugged-framförande, som visade sig bli en utav Staleys sista spelningar.


"Man In The Box"


"Sea of Sorrow"


"Down In A Hole"


Den här personen har även lagt upp övriga videos från Music Bank-boxen här, ifall ni är intresserade.


Massivt pepp inför 29e september.

2009-07-02

The Mars Volta – Octahedron (2009)

För att parafrasera min egen förväntning om Octahedron för några veckor sedan: ”man kan alltid lita på att The Mars Volta kommer att leverera ännu en högklassig jamsession. Eller?”.
Vilken tur att jag avslutade med en fråga, för Octahedron känns väldigt konventionell och strukturerad(!) för att komma från The Mars Volta, det vill säga ganska långt ifrån en impromptu jamsession som deras tidigare skivor mycket väl kan liknas vid.
Sångaren Cedric Bixler Zavala har använt ord som ”lugn”, ”akustisk” och till och med ”pop” för att beskriva skivan, och även om jag inte håller med helt och hållet, så är det onekligen en mycket lugnare skiva än någon av de fyra föregående.
"Since We’ve Been Wrong” är inledningsvis ett riktigt sömnpiller (i och för sig börjar den med 97 sekunders tystnad), men utvecklas till en mysig liten halv-”akustisk” ballad. Kusliga ”With Twilight As My Guide” följer ett liknande mönster, vilket gäller de flesta låtarna, som använder lugna, inledande partier för att successivt bygga upp till en mild explosion. Undantaget är den snabba och hårdslående ”Cotopaxi” som enligt mig är skivans höjdpunkt och riktigt minnesvärd.
Det finns flera typiska Mars Volta-låtar här som lätt hade platsat på deras tidigare skivor, men med den märkbara skillnaden att de är mer reserverade och långt ifrån lika komplexa. Som ett exempel kan jag nämna mästerverket Tetragammaton från deras tredje skiva Amputechture, som är nästan 17 minuter lång och skapar i det närmaste rundgång i öronen och kaos i hjärnan från alla instrument och ljudeffekter som spelas upp samtidigt. Jämförelsevis klockar den längsta låten på Octahedron in på blyga 8 minuter, och de öser inte på med fler instrument och effekter än nödvändigt, vilket medför att det blir mycket lättare att lyssna igenom hela skivan i en sittning och enklare att ta till sig musiken. Samtidigt är övergångarna mjukare, och de skiftar inte tempo 30 gånger under en låt, vilket gör Octahedron till Mars Voltas mest lättillgängliga skiva. Med andra ord, har ni inte vågat eller orkat ge The Mars Volta en ärlig chans ännu, så är det nu eller aldrig som gäller, för vem vet hur pass utflippad deras nästa platta kommer att bli när de nu har fått spela av sig och göra en riktigt ”lugn” skiva?

Betyg: 3 / 5

------

The Mars Voltas hemsida - MySpace - Wikipedia - Spotify