Fanfarer, trumpeter och trumvirvlar... äh, året är snart slut, lika bra att få det överstökat.
2009 års bästa album, enligt lilla mig, är...
Blue Record Baroness
Den kom, jag lyssnade, de segrade. När krutröken från kanonader och bombardemang såsom "Jake Leg", "Swollen And Halo", "A Horse Called Golgotha" (likaledes årets bästa låt) och "War, Wisdom And Rhyme" lagt sig, kan jag bara hissa vita flaggan och kapitulera.
Jag trodde länge och väl att Mastodon skulle stå som segrare, men då hade jag inte räknat med att Baroness skulle vika in från nästan ingenstans på slutet och pulverisera allt motstånd.
Inga konstigheter här inte, Mastodons Crack The Skye finns med på de flesta årsbästalistorna av en självklar anledning. Jag har trevliga minnen från försommaren, då jag brukade sitta i solstolen och lyssna igenom hela plattan gång på gång på gång, dag efter dag, tills jag helt enkelt faktiskt inte orkade höra en endaste låt till. Men det är ju likadant som om man skulle äta sin favoriträtt till morgon, middag och kväll sju dagar i veckan.
Nu unnar jag mer än gärna mig själv en riktig gourmetmåltid med Crack The Skye som huvudrätt, när jag väl känner för det.
Devin Townsend släppte som bekant två stycken skivor det här året (och två till har vi att vänta nästa år), Ki och Addicted. Båda håller riktigt hög klass och går i olika teman, men det är Addicted som faller mig extra väl i smaken. Det är helt enkelt en riktigt underhållande skiva med lekfullheten på topp, med riktigt bra och varierade låtar. Och hur kan man inte älska en sådan löjlig, men smittsamt medryckande låt som "Bend It Like Bender!"? Och som om inte Devin Townsends hårresande vrål, skönsång och operafasoner vore nog, så har vi ju även Anneke van Giersbergen som gör ett fantastiskt jobb.
"Megadeths bästa album sedan bla bla", etc, fastslås det i var och varannan recension. Jag nöjer mig med att konstatera att det här är en förjäkla bra skiva med grymt ös, och definitivt en av de bästa år 2009. Dave Mustaine må vara en arg liten man med mindervärdeskomplex gentemot storebrodern Metallica, men spela bra musik, det kan han onekligen.
Jag har försökt klura ut varför Converge alltid fått så mycket beröm, och har lyssnat på deras skivor gång efter annan, för att försöka ta reda på vad det är som alla andra ser, som jag går miste om. Men med Axe To Fall lyckades de trycka på precis rätt knappar för att det ska gå hem hos mig med en gång. Det är inte längre bara "skrik och skrammel", utan det här kan faktiskt liknas vid melodier med någorlunda struktur! Men det finns såklart också gott om fullskaligt kaos så att det räcker och blir över.
En riktigt positiv överraskning, eftersom jag inte hade några förväntningar alls, utan tryckte på "play" med inställningen att "äh, det här låter väl likadant som tidigare skivor, alltså inget för mig". Men oj så fel man kan ha ibland.
Mäktigt och storslaget, som vanligt, från Isis. Skivan har växt lite för varje gång som jag har plockat fram den, och nu har jag lyssnat på den så många gånger att den känns som ett självklart val.
Tidspress och en tom hjärna gör att det här blir ett väldigt kort inlägg. Men Alice In Chains ska inte behöva någon introduktion ändå, och det kan inte vara många som har missat den här grejen med deras bejublade comeback, ny sångare, ny skiva och nytt och fräscht material.
Ett av årets bästa album, och kanske det mest stabila. Det här är vintage Alice In Chains, fast i modern tappning.
Om man bortser från all hype, stjärnglans, hemlighetsmakeri och alla skriverier, förväntningar, teasers och själva namnen, så står vi ändå där med en jäkligt bra och underhållande rockskiva. Den enda skillnaden är väl att Them Crooked Vultures (eller främst Josh Homme) även kommer undan med de flummiga partierna och låtarna, just för att herrarna har spelat musik i säkert närmare ett helt jäkla århundrade sammanlagt (Alain Johannes inräknad), om man utövar lite simpel addition.
Them Crooked Vultures har onekligen en väldigt stor QOTSA-stämpel över sig, men låter man sig avskräckas av en sådan detalj, så går man miste om en riktig upplevelse, det är en sak som är säker.
Baroness kniper alltså guldmedaljen på den här listan, med det här obarmhärtiga vidundret. Och det kan inte komma som någon överraskning för er som har sett mig ständigt prisa och ösa absurda mängder beröm över Baroness på sista tiden.
För en gångs skull var låtvalet ganska lätt. För även om det inte finns någon brist på bra låtar på Blue Album, så står Golgotha-hingsten (häst)huvudet högre än alla andra.
Allt är bra med den här låten. Gitarrintrot och den hejdundrande trumattacken vid 0:20, sången vid 1:15, det plötsliga gitarrsolot vid 2:20 följt av ett i raden av alla fantastiska trumexplosioner, psykedeliabiten vid 3:10, "uppvaknandet" efter 4:10, etcetera, och så vidare, und so weiter.
Ackompanjerat av denna lite lagom lulliga videon, så har vi receptet för årets låt klart för oss.
Här blir det nämligen ingen jävla helig natt och ingen strålande jul. Inte ett endaste juleljus ska tändas, och de där pepparkaksgubbarna bitar vi av huvudena på direkten. Just D dissas och Adolphson och Falk kan fara och flyga.
Istället låter vi The Metal God himself inleda julen och förgylla julandan.
That's right, Rob Halford har ett julalbum ute sedan en tid tillbaka, så dagens soundtrack är självklar.
Nämen, Ahhhnold pockar visst på våran uppmärksamhet. Awww, se så söt han är... vad säger du, vill du sjunga en sång för oss? Bjällerklang? Självklart ska du få göra det. Take it away, Ahhhnold!
Här kommer en julhälsning från Mr. Ministry, Al Jourgensen.
Den blir bara bättre för varje lyssning.
Och Rally-Annika påminner oss om att gul snö inte alltid är vad det utger sig för att vara.
Aah, lite nostalgi där. En påminnelse om att fredagseftermiddagarna inte var helt värdelösa när internet fortfarande låg i sin linda. Okej, så länge sedan var det inte, men en del satt fortfarande med sketna 56.6kpbs-modem på den tiden...
När väl tomtefar dimper ner genom skorstenen, så hoppas jag att han gör det till tonerna av "Iron Man", fast orden ska såklart bytas ut mot "Santa Claus".
Vid julklappsutdelningen kan det vara lägligt att skänka en tanke till alla stackars fattiga barn. The Kinks har den rätta melodin.
Father Christmas, give us some money We got no time for your silly toys We'll beat you up if you don't hand it over We want your bread, so don't make us annoyed Give all your toys to the little rich boys
Och till sist har vi den utdöende jultraditionen för barnen, "Kalle Anka och hans vänner önskar god jul". Eller i det här fallet, för de som uppskattar barnslig humor (you have been warned). Jag har inte en susning om vem som är julvärd i år, men ingen slår alla julvärdars överman: Arne Weisse. Och tyvärr, den där urtråkiga tjurkraken Ferdinand och hans eskapader tvingas vi genomlida i år igen. Och Lady och Lufsen har ju inte ätit sedan förra julen, så självklart behöver de lite käk. Sedan får vi såklart se Robin Hood och hans fagra män, samt Mowgli och Baloo.
Och med de orden vill jag önska er alla en god jul! Och glöm inte bort att årets bästa låt koras i dag, och att nedräkningen av årets bästa album inleds senare ikväll. Och må edra julklappar vara tunna, nästan kvadratiska och hårda som plast.
Ja, naturligtvis har Mastodon en självklar plats på listan. Nej, faktiskt så missar de förstaplatsen. Herrarna får nöja sig med lilla silvret (ja alltså, jämfört med guldmedaljen, så får väl en silvermedalj anses liten. Jag gör ingen distinktion mellan stort och litet silver, som fotbollsallsvenskan kör med av någon outgrundlig anledning).
Återigen en mycket svår uppgift att välja ut endast en låt från det här mästerverket. Länge var jag inne på att välja "Quintessence", som jag verkligen gillade från första stund, men efter en sista genomlyssning kvällen innan, så insåg jag att "The Last Baron" är det självklara valet att få stå som ensam majestät och representant för Crack The Skye. Den är ju bara ett episkt mästerverk med enorm mersmak, trots allt. Och de där 13 minuterna förflyter alldeles för fort...
Eftersom Youtube har en beef med videos som är längre än 10 minuter, så är det ingen idé att länka en stympad video. Men har du ännu inte hört "The Last Baron", eller känner att du måste höra den igen för trehundrasjuttielfte gången, så kan jag rekommendera Spotify eller Grooveshark istället.
Fräsande gitarrdueller i rasande tempo, och en ilsket väsande Mustaine iklädd en krigsherres roll. Intensiteten kokar nästan över från början till slut, och inte en endaste liten lugn stund får vi för att hämta andan. Just the way I like it.
Clutch - Motherless Child (Strange Cousins From The West)
Den här bluesiga rockpärlan, och tillika hänsynslös öppningslåt på Strange Cousins From The West, gjorde att jag äntligen fick upp ögonen för Clutch på riktigt. Och som tack, och som en försäkran för hur bra låten är, belönas den med en hedersam fjärdeplats.
Det är faktiskt inte ofta som jag lägger alltför stor vikt vid låttexterna. Det kan få sjungas om drakar, demoner och damcyklar vad mig anbelangar, så länge sången låter bra och passar in. Men i det här specifika fallet, med Big Business "Found Art" är det omvänt. Texten ger verkligen låten extra tyngd, och jag kan föreställa mig den växande paniken i stundens allvar, när det blåser upp till storm med de här orden: "no need to panic, but we're losing the light, and we haven't built shelter, and it's starting to rain". I like.
Them Crooked Vultures - Mind Eraser, No Chaser (Them Crooked Vultures)
Josh Homme. Ytterligare kommentarer är egentligen överflödiga för min del, brunnosad fanboy som jag är. Återigen, skitsvårt att välja ut endast en låt att rikta strålkastaren mot, men efter många om och men, blev det "Mind Eraser, No Chaser" som fick den äran. Det finns gott om patenterat Josh Homme-flumm på skivan (sa någon "Interlude With Ludes"?), och de flesta låtarna hade lika gärna kunnat sorteras in under "Queens Of The Stone Age", men jag gillar "Mind Eraser" för att det är en ren, skär och svängig rocklåt, där Joshs och Daves sånginsatser kompletterar varandra utmärkt.
Ja, jag fuskar lite. Jag vet att jag sa något i stil med "endast en låt per skiva" på den här listan, men Devin Townsend har ju faktiskt släppt två stycken briljanta skivor i år, så jag tänker helt enkelt göra ett litet undantag. Har du något emot att jag tar mig den friheten, kan du vända dig till Gösta, min ombudsman. "Heaven Send" var det ja. I likhet med resten av låtarna på Ki, och precis som Devin själv har förklarat att tanken var med den här skivan, så är det här mestadels en väldigt återhållsam och lugn låt, men den exploderar vid ett par tillfällen under de nio minuterna, som om han inte riktigt kan låta bli att skruva upp allt till max, om så bara för en kort stund. "Heaven Send" livar verkligen upp Ki, men den skulle stå lika stadigt på båda benen även om man placerade den i ett helt annat sammanhang.
Är ni inte sugna på att se Josh, Dave, John Paul och Alain, så kanske Bad Religion, Baroness, Danko Jones, Eagles Of Death Metal, Mustasch, Velvet Revolver eller ett tvåhundratal andra konserter lockar istället?
Jag har velat gilla Converge länge, men aldrig riktigt "förstått" grejen. Men Axe To Fall ändrade allt det, och särskilt låten "Wishing Well". Förutom ett jäkla ös och fullt kaos, så älskar jag verkligen inledningen. Och även om jag inte kan utgöra ett enda ord som Jacob Bannon gormar ur sig, så känns allting spot-on här.
Slutspurt nu, kan man väl säga, och vilka har vi här om inte Isis med tiominutersmastodonten "Hand Of The Host"? Tungt och melodiskt både var för sig och på en gång. Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer.
Om Wolfmother skulle göra flera lika bra låtar som "New Moon Rising" så skulle de vara mycket större än vad de just nu är. Men trots flera försök så har jag ännu inte lyckats lyssna mig igenom hela Cosmic Egg i en enda sittning. Det börjar ju så bra med den här låten, men sen dör intresset nästan direkt, tyvärr. Men "New Moon Rising" är riktigt bra.
Min fokus ligger på lite andra saker än bloggen just nu, vilket säkert märks, men det betyder inte att man inte kan ha kul ändå. Så här kommer lite lika-som-bär(?)-dumheter.
Först ut: Sawyer, trummis i Foo Fighters, vs. Taylor Hawkins, skådespelare känd från Lost.
Tom Green, "skådespelare" vs. Dave Grohl.
Gérard Depardieu som Obelix vs. Robert Plant, Led Zeppelins sångare.
Jim Morrison, The Doors vs. The Dude, The Big Lebowski.
Jag har fler på lager, men dela gärna med er av era egna.
Thåström - Kort biografi med litet testamente (Kärlek Är För Dom)
Jag hade nästan glömt bort att den här skivan kom i år, det känns som att det var över ett år sedan den släpptes. Men "Kort Biografi Med Litet Testamente" har självklart en gjuten plats på listan. Kung Thåström i all ära, men bandet bakom honom förtjänar även de alla lovord man kan komma på.
Nu är vi inne på andra hälften av listan, som är mer likt en nedräkning till den bästa låten anno 2009, jämfört med den första halvan som mest innehöll ett gäng sköna låtar utan någon egentlig inbördes ordning. På tolfte plats placerar jag "Mirror's Image" av The Horrors, en grupp som jag kände mig tvingad att kolla upp när deras andra skiva Primary Colours släpptes och fick väldigt goda recensioner på många ställen. Och jag förstår varför. Här är öppningslåten.
Slayer leker med dockor, vad är det för blasfemi? Från de lite standardaktiga låtarna på Slayers nya giv, är det faktiskt den här som sticker ut mest och får mig att fatta tycke för.
Goatwhore - Reckoning Of The Soul Made Godless (Carving Out The Eyes Of God)
Likt Revocation-låten på plats 19, är det här ett thrashigt death metal-stycke som jag bara inte kan få nog av. Och när jag väl fått nog, så sitter gitarriffet kvar i minnet en lång tid därefter.
Alice In Chains - Acid Bubble (Black Gives Way To Blue)
Självklart har jag inte missat Alice In Chains comeback, även om jag inte har skrivit något om dem sedan skivan släpptes. Det har helt enkelt funnits för mycket bra musik, och för lite tid. Men självklart har de en plats på listan, det svåra valet är att bestämma vilken låt som får äran att representera AIC. Just nu väljer jag "Acid Bubble", men imorgon skulle jag säkert ha valt någon annan låt.
Det här är bra. Det här är så jäkla bra. Det här kan mycket väl vara årets bästa skiva. Högsta betyg, utan tvekan.
Det där hade kunnat vara min Twitter-recension. Om jag nu inte hade överskridit Twitters teckengräns med 3 bokstäver, och om jag nu hade haft ett Twitterkonto. Vilket jag inte har, så jag vet inte varför jag ens tog upp det. Jag flummar väl mest loss, bara för att jag inte riktigt vet, eller kan bestämma mig för, hur den här lilla recensionen ska se ut. För faktum kvarstår, att det här är så jäkla bra, att det är svårt att beskriva i ord.
Öppningsspåret ”Bullhead’s Psalm” är en kort och fin liten introduktion, och ”The Sweetest Curse” är en brölig men trevlig historia. Men sedan händer det verkligen grejer. ”Jake Leg” sparkar igång med en rasande fart och sätter tonen för resten av skivan.
Vanligtvis har jag lite svårt för den typ av sång/halvhest skrikande som sångaren (och konstnären, han står bakom Baroness skivomslag) John Baizley utövar, men i vissa fall så fungerar det perfekt. Mastodon och Big Business är två exempel som genast poppar upp i bakhuvudet, men även Baroness hör till den exklusiva gruppen. Baizleys intensiva sång ger musiken ännu mer tyngd, och fungerar som ett extra instrument. Men han behärskar även finsången, vilket han bevisar på bl.a. ”Steel That Sleeps The Eye”, en av flera låtövergångar. Som förövrigt inte alls ter sig som anonyma bryggor mellan låtarna, som så ofta annars, utan verkligen visar upp en annan sida av Baroness, ett melodiskt litet avstamp innan det bär av igen.
Blue Record börjar strongt och växer sig starkare för varje låt, och den riktiga peaken består inte bara av en låt, utan fyra stycken, i mitten av albumet. ”Swollen and Halo” är ett svängigt monster med oemotståndlig refräng, ”A Horse Called Golgotha” sveper in över lyssnaren som en skenande hjord ursinniga hästar (och Allen Blickle bakom trummorna gör ett fantastiskt jobb på den här låten i synnerhet, och hela skivan i allmänhet). Grooviga ”O’er Hell and Hide” ackompanjeras av en kufisk ljudinspelning (ett intressant drag som jag verkligen gillar), och ”War, Wisdom and Rhyme” är som en sista, riktigt tung kraftansträngning där Baroness tar i från tårna och pressar ur sig varje sista droppe av svett, innan det är dags att avrunda.
En minut av dansande älvor och leende féer (eller nåt sånt) i ”Blackpowder Orchard”, följs upp av ”The Gnashing”, som verkar gå i halvfart jämfört med föregående låtar, och som på något sätt verkligen tycks förmedla att den här resan alldeles snart är slut. ”Bullhead’s Lament” klingar ut, som en perfekt inramning.
Det här är verkligen en komplett skiva, utan några som helst svaga partier. Perfektion från början till slut.
Jag var lite missnöjd med herrarna när jag recenserade skivan tidigare i våras, men Heaven And Hell har växt i mina ögon, och när jag gick igenom alla möjliga kandidater till den här listan, så kändes den här låten självklar. Passar på och önskar Dio ett snabbt tillfrisknande också.
Att Voivod skulle roffa åt sig en plats på den här listan var det aldrig något snack om, frågan var bara med vilken låt. Men jag har hela tiden tyckt att framförallt öppningsspåret "God Phones" är svår att värja sig mot.
När vi ändå tänker på Dimebag Darrells tragiska död, som inträffade på dagen för fem år sedan, så är det också värt att skänka en tanke till "Piggy" D'Amour, Voivods avlidne gitarrist som i allra högsta grad kan ta åt sig en stor del av äran för Voivods säregna sound, som de vidhöll i över 20 år.
The Devin Townsend Project - Hyperdrive! (Addicted)
Det fanns många låtar att välja mellan, från The Devin Townsend Project-serien, inte minst med tanke på att han släppte två album i år. Men till slut föll valet på "Hyperdrive!", kanske allra mest tack vare Anneke van Giersbergens fantastiska röst. Man kan få gåshud för mindre.
Just det, jag körde ju en omröstning för ett tag sen, där jag undrade hur många som använder Spotify. 75% av er svarade att ni gör det, vilket betyder att resten inte gör det. Och resten motsvaras då av 25%. Eller om vi omvandlar det till siffror, så var det 6 personer på ja-sidan, mot 2 nejsägare.
Nu kan man väl inte direkt dra några vetenskapliga slutsatser från det resultatet, men det visar ju iallafall att majoriteten av de som läser bloggen och bemödade sig med att rösta, använder Spotify, vilket betyder att jag kan fortsätta använda mig av Spotify-länkar och playlists med gott samvete.
Men allting finns ju inte på Spotify, så då kan det vara bra med ett alternativ. Jag pratar om Grooveshark. Jag fick nämligen ett tips häromdagen, som lät ungefär såhär: "Spotify suger, Grooveshark är mycket bättre!". Jag står fast vid att Spotify är helt jäkla underbart bra, men efter lite övertalning så blev jag ändå riktigt nyfiken. Och genom en snabb kontroll kunde jag konstatera att det som inte finns i Spotifys katalog, med stor sannolikhet finns i Groovesharks dito. Det är bara det att Groovesharks gränssnitt känns lite klumpigt, och att det ibland inte finns hela album att lyssna på, utan bara enstaka låtar. Men som komplement till Spotify tycker jag att det fungerar oerhört bra, och det är ju också väldigt smidigt att det fungerar direkt i webläsaren. Så jag tänker ge Grooveshark en ärlig chans, och börja inkludera Grooveshark-länkar i mina inlägg.
Årsbästalistan rullar på, och varje dag känner jag att jag vill flytta om, lägga till eller ta bort låtar och band, men jag bestämde mig för att mer eller mindre spika listan för en vecka sedan, för att göra det så enkelt som möjligt för mig. Det är bara de två sista platserna på listan över de bästa albumen som jag ska bestämma mig för, men jag har ju fram till julafton på mig att tänka över det.
Förövrigt ska jag verkligen försöka ta itu med recensionerna. Jag får nästan lite ångest över att veta att jag ligger efter, speciellt med tanke på hur mycket bra musik det har kommit under de senaste månaderna.
Avslutningsvis, en slumpvald video med lite dödssekvenser från Metalocalypse, bara för att. Varning för tecknat våld i stora lass.
Den här charmerande herren heter Devin Townsend, och det är han som står bakom det halvpornografiska namnet Strapping Young Lad (eller är det bara jag som tänker så? Hmm, moving on...)
Efter att ha varit med i flera små band och turnerat och spelat med Steve Vai i början av 90-talet, var han missnöjd över hur musikbranschen såg ut, så gav han sig på att spela in en soloskiva, där han spelade de flesta instrumenten. Han hade även fått ett erbjudande från skivbolaget Century Media Records, som gick ut på att han skulle spela in ett par "extrema skivor". Sagt och gjort, på lite drygt en vecka spelade Devin in debuten "Heavy As A Really Heavy Thing", och fyra ytterligare album följde, alla fyllda till bredden med "extrem musik".
Om jag skulle försöka beskriva musiken, så är det som om Motorheads "Everything Louder Than Everything Else"-koncept möter Spinal Taps "Up To Eleven"-skämt, toppat med riktigt underhållande texter, utan att för den delen bli fånigt. Bara uppfriskande extremt.
2007 var det slut för Strapping Young Lad, men Devin Townsend har hela tiden producerat soloskivor, och är just nu mitt uppe i ett högintressant projekt (The Devin Townsend Project), som är en serie med fyra stycken album, alla med olika teman. Två stycken har släppts i år, och de resterande kommer nästa år.
Det finns hur mycket som helst att skriva om Strapping Young Lad i allmänhet och Devin Townsend i synnerhet (som jag inte ens visste något om för ett halvår sedan), men det får bli någon annan gång, för det här är bara tänkt som en kort sammanfattning med Strapping Young Lad i fokus.
Let's play this stupid piece of shit!
Detox
SYL
Oh My Fucking God
In The Rainy Season
Almost Again
Wrong side
"Happy Camper". Följ länken och tryck på "more info" och försök sjunga med! Och sedan kollar du på videon här under för att höra hur det låter när de spelar den här fantastiska låten live, för första gången.
"I can't fucking sing this shit" vid 3:30, haha, no wonder.
Strapping Young Lad finns endast representerade på Spotify med en ynka låt, så det känns lite onödigt att länka. Däremot finns de representerade i Groovesharks katalog, som är en liknande musikapplikation, fast helt och hållet webbaserad. Jag fick tipset nyligen, och håller på att "utvärdera" Grooveshark, och vad jag har sett och hittat hittills, så verkar det vara ett grymt bra komplement till Spotify.
Revocation - Pestilence Reigns (Existence Is Futile)
Här har vi en riktig up-and-comer som ska bli riktigt intressant att följa. Jag är inget stort fan av death metal vanligtvis, men mixar man in lite trash och serverar det lika skoningslöst och självsäkert som Revocation gör, då kan inte ens undertecknad undvika att dra på smilbanden och vagga på huvudet.
Paradise Lost - The Rise Of Denial (Faith Divides Us, Death Unites Us)
Det tog ett par genomlyssningar innan jag förstod varför alla hyllade den här skivan, men just den här låten hade jag inga problem att ta till mig första gången. Nu har jag insett att den här skivan är riktigt bra, och just den här låten har bara vuxit för varje genomlyssning, och det är inget snack om att den är bland de 24 bästa låtarna det här året. Övergången till, och början av andra akten är svår att toppa.
Electric Eel Shock - Out Of Control (Sugoi Indeed)
En av mina personliga favoriter sedan lång tid tillbaka, och då är det väl alltid enkelt att bli lite enögd och hitta "topplåtar" på studs. Men jag tänker inte ursäkta mig, för den här simpla rockrackabajsaren är löjligt medryckande, så den behöver inte skämmas för sig när den kliver in på 21:a plats.
Dysrhytmia - Festival Of Popular Delusions (Psychic Maps)
Ett band som jag upptäckte via MySpace faktiskt, efter att ha blivit tipsad. Och första låten jag hörde satt som en smäck på en gång. Teknisk och kaotisk progmetal kan man väl kalla det.
Att jag är ett stort fan av Queens Of The Stone Age och hela den cirkusen, borde inte komma som någon överraskning. Sedan har jag också alltid gillat The Destillers. Och här får vi en perfekt blandning av Distillers-punk och QOTSA-stoner (mycket tack vare gitarristen Alain Johannes), med lite popströssel som garnering.
Det här är väl lite av ett guilty pleasure för min del, men eftersom det är jag som bestämmer, så hör den här låten definitivt hemma på listan.
Passa dig för King Kong och glöm inte att hälsa på Elvis på institutionen. Här kommer nämligen en playlist från en annan dimension, som sänd från himlen. Så gråt inga mer tårar över den dumma kolossen, för när druiden snurrar den svarta cirkeln kommer dödsängeln. Allt är tillåtet på sorgens sjö. Låt det dö.
01. LOK - Passa Dig 02. Wolfmother - Dimension 03. dEUS - Stop-Start Nature 04. Kylesa - Only One 05. Motörhead - Overkill 06. Thåström - King Kong 07. Them Crooked Vultures - Gunman 08. Ossler - Elvis På Institutionen 09. Thin Lizzy - Angel Of Death 10. Spiritual Beggars - Street Fighting Saviours 11. Alice In Chains - Sea Of Sorrow 12. Pearl Jam - Spin The Black CIrcle 13. Valient Thorr - No Holds Barred 14. Muse - Stockholm Syndrome 15. The Haunted - Moronic Colossus 16. Ozzy Osbourne - No More Tears 17. Sleep - The Druid 18. Maserati - 12/16 19. The Devin Townsend Project - Heaven Send 20. Between The Buried And Me - Obfuscation 21. Foo Fighters - Let It Die
Fu Manchu - Bionic Astronautics (Infinite Signs Of Power)
Vi börjar den här listan/nedräkningen/årsavrundningen med en fuzzig stonerpärla signerad ökenrävarna i Fu Manchu. Det är dumt att ändra ett vinnande koncept, och efter 20 år så vet de här grabbarna exakt vad det är som fungerar. Och trots att musiken inte har förändrats nämnvärt under åren, så låter det ändå fräscht och inspirerat här.
Den kom, jag lyssnade, de segrade. När krutröken från kanonader och bombardemang såsom "Jake Leg", "Swollen And Halo", "A Horse Called Golgotha" (likaledes årets bästa låt) och "War, Wisdom And Rhyme" lagt sig, kan jag bara hissa vita flaggan och kapitulera.
_001.jpg)
Inlägg
