Sonisphere 2009 - Sammanfattning

Bättre sent än aldrig, eller hur?
Ja, nu är det över en vecka sedan Sonispherefestivalen tackade för sig och rullade vidare mot de två sista stoppen på "turnén", Finland och Storbritannien, men på grund av att jag har haft lite annat att stå i så har bloggen fått lida en aning. Men skitsamma, nu kör vi.

Ska vi ta det kronologiskt? Javisst, varför inte.

Dead By April – vi rullade så sakteliga fram i en lång bilkaravan här, så jag kan inte uttala mig om hur deras spelning var. Men det känns som… nej, jag vet att jag inte missade något utav värde. Vi hade ändå inte planerat att vara framme så här tidigt.

Adept – svårt att göra en rättvis bedömning av ett band som man inte känner till, baserat endast på ett dovt ljud en bra bit bort, medan man gladlynt vandrar genom skog och bostadsområden på väg till festivalentrén. Men återigen, jag har väldigt svårt att tro att jag verkligen missade något speciellt.

The (International) Noise Conspiracy – jag var skapligt förväntansfull inför deras spelning, men eftersom de nästan enbart spelade nya, poppiga (och för mig obekanta) låtar så blev jag rätt besviken. Sångaren Dennis Lyxzén hade energi så det räckte och blev över, men spelningen kändes väldigt avslagen (och ja, malplacerad).

Lamb Of God – fetröj i publiken, men jag var inte alls nöjd med ljudet, som fick det att kännas som att något saknades. Helt godkänd spelning ändå.

Meshuggah – gjorde bra ifrån sig, men jag kan inte riktigt ta till mig deras musik. Jag ville ryckas med, men det lät mest monotont och tråkigt.

Cradle Of Filth – här började magen kurra som en galning, och efter en snabb övervägning så vann hungern över Cradle. Självklart fastnade jag i de oändliga matköerna, men det lät helt okej från där jag stod.

Mastodon – dagens första riktiga höjdpunkt som jag hade sett fram emot, och som de levererade! Inget skitsnack här inte, det var fullt ös från början till slut (både på Mastodon och regnet). Jag övervägde några korta sekunder ifall jag skulle springa iväg och införskaffa en regnponcho, men nej fan, Mastodon missar jag inte för allt regn i Småland.

Machine Head – iklädd regnponcho, 60kr fattigare och med lera upp till anklarna vadade jag bort mot stora scenen för att se Machine-fucking-head. Det enda jag kan klaga på var att ljudet från Robb Flynns mikrofon var alldeles för lågt, annars var det en jäkligt bra spelning med intressanta låtval.

The Hives – universums bästa band (som de själva alltid utnämner sig till) levererar. Jag har älskat Fagerstagrabbarna ända från första början, men faktiskt aldrig sett dem live förrän nu.
Musiken, mellansnacket, framförandet och de vita overallerna får alla högsta betyg. Seriöst, är The Hives ens förmögna att göra en dålig spelning? Jag tror fan inte det.

The Cult – ett till band som jag länge har haft en liten förkärlek för, och som sista band att bli bokat så kunde jag inte ha varit gladare. Men återigen tycker jag att ljudet från sångarens mikorofon är för lågt på stora scenen, stundtals försvinner Ian Astburys röst helt och hållet. Men bortsett från det så är The Cult live precis lika magiskt som jag hade hoppats.

Primal Scream – jag har aldrig haft någon egentlig relation till Bobby Gillespie och hans Priaml Scream, bara lyssnat lite på dem här och där. Och nu var det ändå dags att bege sig till matstånden igen, och där stod jag under nästan hela deras spelning. Men jag hade bra uppsikt över scenen, och ljudet är ganska svårt att undkomma, så jag fick mig en behaglig dos av Primal Scream ändå. Trevligt, men inte direkt minnesvärt.

Metallica – efter en välkommen ”paus” i form av ovan nämnda band, var det så dags för festivalens höjdpunkt. Till skillnad från alla tidigare spelningar, där man med lätthet kunde traska nästan ända fram till scenen, så tog det nu stopp långt tidigare än så: det var helt fullpackat framför scenen, och överallt på festivalområdet stod folk som paralyserade och glodde åt samma håll. Tjugo minuter försenade kliver fyra medelåldersgubbar upp på scenen och river av låt efter låt och blandar det med lite taffligt mellansnack. Självklart var det asbra, men det dröjde inte länge innan jag blev påmind om att jag inte hade sovit mycket de senaste dagarna, så när tröttheten satte in (under självaste Metallica!) var det inte riktigt lika roligt att stå där, tätt ihoppackad bland tusentals andra överentusiastiska människor... så av den sketna jävla anledningen så blev inte Metallicaspelningen riktigt lika fantabulös för mig personligen som jag hade hoppats.
Men setlistan var för övrigt riktigt bra, och jag var glad att jag fick höra mina små älsklingar Hit The Lights och Dyer’s Eve live.