Bob Hund – Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (2009)

Ahh, the return of Bob Hund. Som jag har saknat pågarna. Och som jag har saknat namnet Bob Hund. Eller bob hund, som de tydligen själva stavar det. De är lite speciella de där, grabbarna i bob hund. bob hund. Nej, Bob Hund får de heta, det ser ju inte klokt ut om man börjar en mening med liten bokstav. Det är trots allt ingen jävla MSN-chat det här, några lagar och skrivregler ska jag ändå försöka följa.

Just det, de har släppt en skiva också, med ett namn som jag inte orkar skriva ut ytterligare en gång, och att förkorta ner allt till en akronym ser inte heller riktigt klokt ut.
Åååkaj, hur låter musiken då? Den låter bra, tackar som frågar. Riktigt bra faktiskt, även om det krävdes ett par genomlyssningar för att komma fram till den insikten. Men det börjar riktigt trevligt, med själva titellåten, i vilken det är nästan omöjligt att låta bli att viska med (!) i refrängen. Eller refräng och refräng, det är titeln på låten och likaledes skivan som upprepas cirka tjugosex gånger över en solid pianoslinga. Bli Aldrig Som Oss, Bli Värre inleds på ett spretande sätt över lite ufo-ljud innan den kommer igång, och min allra första tanke var ”satan vilken ful inledning”, och ja, jag kommer inte på något mer passande ord att beskriva den på än så. Det finns fula människor och fula färger, och det här är för mig ett stycke ful musik. Visserligen har den sin charm, men den träffar inte riktigt rätt hos mig. Vidare till singeln Tinnitus i Hjärtat, som vid det här laget är väldigt familjär. Mycket bra låt helt enkelt. Oerhört stämningsfull, mycket tack vara det gälla gitarrspelet. Härnäst blir det en liten tur till orienten, men efter en minut har vi Bob Hund i sitt esse. Världens Bästa Dåliga Låt? Jag vet inte, det blir kortslutning i hjärnan när jag försöker reda ut den frågan, men det är definitivt en Jäkligt Bra Låt, kanske skivans bästa. Jag älskar explosionerna för övrigt. Blommor På Brinnande Fartyg, låter som en titel på en vemodig och vacker låt, inte sant? Det är det också, mycket mer behöver inte sägas. Grönt Ljus Åt Alla lyckas på något mystiskt sett tränga in och måla upp desperation och hjälplöshet, väldigt effektfull låt. Men så plötsligt lättar allt och man anar en ljusning i slutet. Och mycket riktigt, Fantastiskt följer, och det är omöjligt att inte bli uppryckt och medryckt, ja det är fantastiskt.

Tyvärr är de sista tio minuterna av skivan ganska tama, Bob Hund går på lågvarv och kör på rutin helt enkelt. Småmysigt, men de ger inte lika stort intryck som resten av skivan. Slutbetyget landar på 3 av 5, då det är väldigt skönt att ha Bob Hund tillbaka, men jag känner att jag saknar något. Jag vill höra Bob Hund ösa på för fullt som på Sista Beställningen, Istället För Musik Förvirring eller varför inte Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga... men Världens Bästa Dåliga Låt är det närmaste de kommer. Den låten och ett fåtal till håller ändå fanan högt, men rent generellt så känns FFFSIKBSSF (som sagt, det där funkar ju faktiskt inte alls) relativt avskalad jämfört med tidigare Bob Hund-alster.

Betyg: 3 / 5