Desert Sessions - Desert Sessions Vol. 1&2 (1998)

Personlig Favorit
Ända sedan jag upptäckte Queens Of The Stone Age och Kyuss (dock några år för sent), så har jag spenderat absurt många timmar med att utforska alla bandmedlemmarnas olika band och sidoprojekt, och det var oundvikligt att jag skulle komma till the Dessert Sessions förr eller senare.
Det började med fester ute i den kaliforniska öknen där de själva stod för musiken, och kom att utvecklas till fester ute i den kaliforniska öknen där de spelade in musik tillsammans med en hel hög vänner och gav ut det på skiva. Tio stycken volymer har det hunnit bli, fördelade över fem skivor, och flera dussin mer eller mindre kända artister har passerat genom dörrarna till inspelningsstudion Rancho De La Luna i Palm Desert och bidragit till dessa sessioner.
Det här är de två första volymerna, inspelade 1997 mellan Kyuss splittring och QOTSAs uppståndelse. Sex utav de åtta låtarna är helt instrumentala affärer, men det är instrumental stoner rock i allra högsta klass, trots att man direkt kan ana lekfullheten och den inte helt seriösa attityden. Eller vad sägs om det flummiga introt och därtill självpromotande outrot, en härlig sjuminuterstripp som avbryts av en slapp och sömnig låt (som lustigt nog heter Monkey In The Middle), frekvent användande av orgel (som förvisso funkar utomordentligt) och en riktigt skum Robotic Lunch. Men så tillkommer ju också en ”viss mängd” frihet när man inte behöver bry sig om vad utomstående människor tycker, utan kan ge ut skivan på sitt egna skivbolag.
Den första halvan av skivan uppskattas garanterat av varje människa som fattat tyckte för minst en utav de medskyldiga artisterna eller något utav alla deras respektive band, men det är de tre sista låtarna som verkligen briljerar i mitt tycke. Johhny The Boy greppar direkt tag i dig och tar dig med på en rejäl åktur i den renaste rockens tecken, och du har bara en kort stund på dig att hämta andan innan Screamin’ Eagle rycker med dig i samma rasande tempo. Sedan hinner du knappt blinka innan Cake (Who Shit On The?) drar igång, och åtta minuter senare när den håller på att mattas av, kan du inte motstå frestelsen att lyssna igenom allt en gång till. Det är trots allt lite av en obskyr klassiker inom en relativt obskyr genre, men som jag förutsätter att varje stonerfan med självrespekt redan har i sin skivsamling.

Betyg: 4 / 5