Mustasch – Mustasch (2009)

Två bandmedlemmar har lämnat skutan, två nya har tillkommit, vilket bandet ser som en slags nystart, därav namnet på skivan. Men det är såklart inget man direkt märker av, eftersom Mustasch låter som Mustasch alltid har låtit. Hey, det har funkat för AC/DC och Motörhead i över 30 år, och det funkar utmärkt även för Mustasch.

Visst försöker de sig på lite nya tricks på denna deras femte fullängdare, som att inkorporera svensk folkmusik i ”Desolate”, och försöka sig på en finstämd ballad i ”I’m Frustrated”. Men näe. Det funkar inte. Det faller helt platt. ”Desolate” är vedervärdigt tråkig, och när Kalle Moraeus entrar scenen blir det bara vedervärdigt, och skämskudden ligger riktigt nära till hands. 5 olidliga minuter som jag bara vill radera från minnet.
”I’m Frustrated” skippar jag också helst, även om den faktiskt går att lyssna på. Men där har vi ytterligare 4 tråkiga minuter som jag klarar mig utan.

Nä, om vi ska koncentrera oss på de roligare bitarna istället. Som ”Heresy Blasphemy”. Simpel refräng, typisk Mustasch-låt, men de (lagom) utspejsade partierna uppskattas, och äntligen får jag höra Ralf Gyllenhammar dra till med ett riktigt illavarslande avgrundsvrål i slutet. Singeln ”Mine” bygger vidare i sin enkelhet, och kommer att inbjuda till sköna allsångsfester när den spelas live.

Favoritlåten är nog ”The Audience Is Listening”, vilket förmodligen är ett ganska udda val, men det beror helt enkelt på att den här lätt släpiga låten gjorde ett så pass starkt intryck när jag såg Mustasch live för ett par veckor sedan.

Men sedan är det slut på det roliga. Av de avslutande 6 låtarna är det alltså två stycken som jag hoppar över på direkten, och fyra stycken som bara är tråkiga. Tydligen var bandet under stor tidspress när de spelade in, vilket är jäkligt synd. Med mer tid hade de kanske kunnat pressa ur sig fler minnesvärda låtar, och kanske undvikit de två riktiga lågvattenmärkena.

Betyg: 2 /5

-----

Mustaschs Hemsida - MySpace - Wikipedia - Spotify