"Megadeth är tillbaka!" Inte för att Dave Mustaine och grabbarna någonsin slutade ge ut skivor, men de som slänger det påståendet omkring sig anser snarare att Megadeth har haft ett par svaga år bakom sig (eller rent av ett helt decennium). Men så fort första singeln "Headcrusher" släpptes, och så småningom följt av "1,320", utbrast i stort sett alla i ett uniformt glädjevrål i stil med den öppningsfrasen.Självklart förtjänar de två låtarna i stort sett all beröm och alla lovord som de har fått, men Mustaine (liksom 95% av alla band och artister) är ju inte dummare än att han släpper de starkaste låtarna som singlar för att hypa sitt kommande album. Ja, "Headcrusher" krossar och "1,320" levererar fullt ös längs hela vägsträckan, men hur är det med det övriga låtmaterialet?
Jodå, "Dialectic Chaos" är en enda lång gitarrduell mellan herr Mustaine och vice riffmeister Chris Broderick som snyggt glider över till "This Day We Fight", som lika gärna hade kunnat släppts som singel då den förmodligen är den tyngsta låten på plattan. Mustaine går i gång direkt, väser och grymtar fram varje ord argare än någonsin, och den enda lugna stunden är en minimal andningspaus innan de slänger i överväxeln som avslutning. "44 Minutes" drar ner tempot en aning men fortsätter i samma hjulspår, innan Mustaines hyllning till dragracing tar vid ("1,320", som naturligtvis motsvarar en dragracingbanas längd mätt i fötter).
Sedan har vi visst några låtar till. Missförstå mig rätt nu; jag kan inte hitta en enda svag låt på den här skivan, däremot är det en del lite mer "anonyma" låtar som inte riktigt sätter sig lika djupt som ovan nämnda låtar, men det betyder inte att de är dåliga på något sätt. De lämnar helt enkelt bara inte ett lika stort intryck som t.ex. "Headcrusher" eller "This Day We Fight". Men Endgame som helhet är ändå ett litet mästerverk
Betyg: 4 / 5
-----
Megadeths hemsida - Myspace - Wikipdia - Spotify
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar