Spinnerette – Spinnerette (2009)

Att avhandla Spinnerettes debutalbum utan att göra en snabb jämförelse med The Distillers vore väl något slags brått mot musikrecensionshederskodexen, eller åtminstone ganska oprofessionellt. Men eftersom jag bara är en anonym tangentbordskrigare utan några alltför höga tankar om mig själv, så rör det mig inte alls i ryggen. Men vi tar jämförelsen ändå, eftersom det säkert finns en del personer som inte känner till Brody Dalle eller hennes nya band Spinnerette. Och är det så att även The Distillers låter helt främmande, så har ni kanske ändå sett den här videon, som gick varm överallt när den kom 2002.

Spinnerette är alltså sångaren Brody Dalles och gitarristen Tony Bevilacquas nya band, där Jack Irons och Alain Johannes kompletterar uppsättningen.
Likheterna mellan de två banden är små, men de finns där hela tiden, och är mer framträdande på vissa låtar än andra. Men Brody har mer eller mindre övergett punken här, den enda kvarlämnan är de välbekanta skriken emellanåt. Vad vi har att göra med är ett mognare, mer lekfullt band som mer än gärna tar ut svängarna. AllMusicGuide kallade deras musikstil för ”trash-pop”, vilket jag tycker passar alldeles förträffligt. Men den allra största influensen är otvivelaktligen Queens Of The Stone Age, vilket ter sig ganska självklart med tanke på att Brody är gift med kungen av stenåldersdrottningarna, Josh Homme. Ja, och så är ju gitarristen Alain Johannes högst delaktig i QOTSAs framgång och sound, och har en väldigt framträdande roll på den här skivan.

Som ni säkert förstår, så är Spinnerette helt i min smak, Brody-fan och QOTSA-dyrkare som jag är. Svängiga singeln ”Ghetto Love”, ”Cupid”, ”A Spectral Suspension”, ”Distorting A Code”, sleazesnyftaren ”Sex Bomb”, Leg Of Lamb-kopian ”Driving Song” och den släpiga avslutningslåten ”A Prescription For Mankind” är alla snitsiga stonerpoplåtar som får en extra dimension tack vare Brodys sånginsats. Övriga låtar är antingen punkinspirerade Distillers-kvarlämnor (All Babes Are Wolves, Rebellious Palpitations) eller lekfulla små poprockdängor.

Jag gillar verkligen vad jag hör, men det finns ett par svaga och tråkiga låtar som sabbar helhetsintrycket en aning. ”Geeking” är visserligen trallvänlig, men alldeles för anspråkslös, och refrängen summerar låten perfekt: ”going nowhere, going nowhere”. ”Sex Bomb” är bara skum och låter alldeles för tillgjord på något sätt, och ”Driving Song” är inget att tappa hakan över. Men en stark och välförtjänt fyra blir det ändå i slutbetyg.

Betyg: 4 / 5

-----

Spinnerettes hemsida - MySpace - Wikipedia - Spotify


PS. På vilken annan debutplatta har vi sett ett snarlikt skivomslag? Hmmm. DS.