Dream Theater - Black Clouds And Silver Linings (2009)

De obestridda mästarna av ren och prydlig progressiv metal har slängt ihop sin tionde platta. 75 minuter teknisk fulländning med gitarrgeneralen John Petrucci och trummarodören Mike Portnoy i spetsen. Vi vet att dessa herrar behärskar sina instrument fullt ut, men hur låter slutresultatet? Tungt, mörkt och svängigt eller melodiöst och harmoniskt?

Både och. Inledande ”A Nightmare To Remember” lever upp till sitt namn, eftersom den mycket väl skulle fungera som soundtrack till en kuslig mardröm, åtminstone själva introt (i vilket Portnoys speedade bastramp får det att likna mer black metal än något annat för en kort stund). Låten klockar i alla fall in på respektabla 16 minuter (vilket ändå bara gör den till den näst längsta på skivan), vilket betyder att man bör lyssna igenom den flera gånger för att verkligen uppskatta alla de olika partierna och tempoväxlingarna, vilket självklart gäller även de resterande låtarna i varierande grad. Men just ”A Nightmare To Remember” känns verkligen urstark. Efterföljande ”A Rite Of Passage” är en något mjukare låt med det där patenterade Dream Theater-soundet som är omöjligt att förväxla med något annat band, men vid 5-minutersmärket hittar grabbarna turbon och går in i overdrive innan vi låter den här 536-sekunderspjäsen tyna bort.

Femminutaren ”Wither”, en gäspig snyfthistoria, agerar pausunderhållning så att vi kan pusta ut och stäcka på oss innan mäktiga ”The Shattered Fortress” tar vid. Det här är skivans bästa spår, eller åtminstone den allra mest konsekventa. De två inledande spåren har fantastiska toppar, men också ett par djupa dalar, till skillnad mot ”The Shattered Fortress” som jag tycker håller en väldigt hög nivå från början till slut.
De avslutande 32 minuterna (d.v.s. de två sista låtarna) är dessvärre riktigt svaga jämfört med vad vi har hört hittills. ”The Best Of Times” är en sliskig prog-ballad, och ”The Count Of Tuscany” är sisådär 15 minuter för lång, fylld med trams och tråkigheter. Tyvärr, för med de första fyra låtar så är skivan uppe och nosar på toppbetyg. Tänk om de hade nöjt sig med dessa 43 minuter, men icke, ”har vi 80 minuters musikutrymme så ska vi fanimej fylla ut dem på ett eller annat sätt!”.
Men trots att den sista halvtimmen inte lyckas uppehålla standarden (hur många skivor kan du nämna som levererar från första till sista ton?) så tänker jag sätta 4 som slutgiltigt betyg, mycket beroende på att jag fortfarande lyssnar på skivan med stor glädje. Ofta lyssnar jag ”sönder” skivorna som jag recenserar, men det har alltså inte hänt än vad gäller ”Black Clouds And Silver Linings”, och bara det är väl ett betyg så gott som något.

Betyg: 4 / 5

-----

Dream Theaters hemsida - MySpace - Wikipedia - Spotify