Chickenfoot – Chickenfoot (2009)

Föga anade jag att det kunde dölja sig en supergrupp bakom det här stendumma och intetsägande namnet första gången jag såg det, men det dröjde självklart inte länge innan jag fick klart för mig att det handlar om två delar Van Halen, en gitarrvirtuos och en styck läderpiskande Will Ferrell-klon. Van Halen-grabbarna Sammy Hagar och Michael Anthony, Joe Satriani och Chad Smith från Red Hot Chili Peppers alltså.
Dessa så kallade ”super groups” brukar ju ofta få en del hype, men när det kommer till kritan så brukar det ändå bli rätt tröttsamma och oinspirerade historier, men det dröjde bara tio-femton sekunder innan de tankarna skingrades. Avenida Revolution är en helgjuten rockkreation som tilltalade mig på direkten, och som låter var och en av de fyra komfortabla multimiljonärerna presentera sig på allra bästa sätt. Hagars röst är otroligt stark och karakteristisk och Satrianis gitarrspel är naturligtvis tekniskt fulländat, samtidigt som han lyckligtvis håller soloantalen nere på en behärskad nivå och inte tar alltför stor plats. Anthony och Smith utför grovjobbet perfekt och ger låtarna massvis med tyngd.
Självklart låter Chickenfoot nästan exakt som Van Halen, de försöker inte att ”återuppfinna hjulet” här, och det finns det ingen anledning till heller eftersom de lyckas blåsa rikligt med liv i genren, och resultatet blir en riktigt bra skiva. De långsammare låtarna är finstämda och behagliga, medan de verkligen lyckas dra upp tempot och intensiteten på de övriga. ”Get It Up” är omöjlig att hata i sin enkelhet och råhet till exempel, även om Hagars ”arriba arriba!” borde vara med och stångas om priset i kategorin ”löjligaste och mest okreativa textrad”. Fast det är klart, man lyssnar väl knappast på Hagar på grund av vad han sjunger, utan hur han sjunger.
Nåja, betygdags. Det är inget revolutionerande vi har att göra med, men icke desto mindre finner jag det väldigt underhållande, så därför känner jag att en fyra är helt på sin plats.

Betyg: 4 / 5