Ett punkband från Chicago som är kända för bland annat vilda och utspårade 15-minutersshower, obscena skivomslag och låttexter och ett misslyckat practical joke som gick ut på att den alltid mer eller mindre nakne gitarristen med det intresseväckande namnet HeWhoCannotBeNamed skulle ha knivhuggits ihjäl 1993, som ledde till att skivbolaget Sub Pop gav dem kicken, varpå bandet upplöstes. De återförenades igen 1997, började snygga till sitt sound och sin image (men bara en aning) och spela mer lättillgänglig garagerock. En viss Nick Oliveri har även blivit en mer eller mindre permanent bandmedlem, fast han föredrar att kalla sig Rex Everything. Även Dexter Holland (The Offspring) har gjort ett litet gästframträdande.
The Dwarves finns representerade på Spotify med tre stycken skivor. Lägg gärna 14 minuter på att lyssna igenom Blood, Guts & Pussy från 1990 för att få en uppfattning om hur det lät på den gamla goda tiden, innan ni går över till de två lite prydligare skivorna från 1997 och 2000.
Slutligen, för att citera Allmusic.com: "If it wasn't for the blood and nudity, they'd be huge."
Over You (Clean version)
Salt Lake City (Clean version) )
Motherfucker (everybody knows that the bird is the word?)
September 28 Celebration (greatest hits album) by Madonna The Root of All Evil by Arch Enemy
September 29 Closer to the Bone by Kris Kristofferson Crash Love by AFI Black Gives Way to Blue by Alice in Chains Memoirs of an Imperfect Angel by Mariah Carey Comes and Goes by Default Dear Agony by Breaking Benjamin Brand New Eyes by Paramore Revolution by Miranda Lambert Kiss & Tell by Selena Gomez & the Scene he Dethalbum II by Dethklok Can't Slow Down by Foreigner More Than a Game Soundtrack by Various Artists Soft White by Mack 10
October 2 Humanoid (German version) by Tokio Hotel Under the Radar Over the Top by Scooter Dark Matter Dimensions by Scar Symmetry
Mmmm. Jag gillar bokstaven M. Tydligen. Fjärde upplagan av "Veckans band", och vi har ett fjärde band som börjar på just bokstaven M. Den här gången heter de Ministry, och de kan väl i det närmaste titulera sig som pionjärer inom industrial metal. (Det låter inte riktigt lika rått och skitigt om man säger det på svenska. "Industriell metal" liksom, ohlala.)
Al Jourgensen och hans Ministry var verksamma mellan 1981 och 2008 och släppte 12 skivor, där höjdpunkterna kom 1988 och 1992, och hette så mycket som "The Land Of Rape And Honey" respektive "Psalm 69: The Way To Succeed And The Way To Suck Eggs" (eller ΚΕΦΑΛΗΞΘ om man så vill). Dessutom släppte de en riktigt vass coverskiva (jo du läste rätt, en grymt bra coverskiva!!) 2008, där de "tolkar" låtar som "Under My Thumb", "Space Truckin'", "Radar Love", "Black Betty" och "What a Wonderful World". Ja du läste rätt. Dessa tre skivor, plus ett flertal till finns alla på Spotify, så det är bara att hugga in.
Och så lite videobonanza som avrundning.
Ministry - Stigmata
Ministry - So What
Ministry - Just One Fix
Ministry - N.W.O.
Ministry of Silly Walks
Ministry - Jesus Built My Hotrod. Förmodligen deras största "hit", här framförd i Audiosurf.
Ministrys dunkla förflutna. "Revenge" från deras debutalbum.
September 21 Tongue N' Cheek by Dizzee Rascal The Incident by Porcupine Tree The Boy Who Knew Too Much by Mika Rebuilt by Humans by Newton Faulkner
September 22 (M)orning by Mae 13 Japanese Birds Vol. 9 by Merzbow The Listening by Lights Burning the Days by Vertical Horizon Daisy by Brand New Live Life Loud by Hawk Nelson Origin:Orphan by The Hidden Cameras Shark Bites and Dog Fights (EP) by Skindred Tomorrow by Sean Kingston War is the Answer by Five Finger Death Punch White Water, White Bloom by Sea Wolf Your Songs by Harry Connick, Jr. Life Starts Now by Three Days Grace
September 23 Skeletons in the Closet by Children of Bodom
En liten mellanvecka; ett par halvhyggliga releaser, men inget att sätta kaffet i vrångstrupen över.
Jag gillar Dave Grohl. Jag avgudar Lemmy. Och som ni säkert vet så spelade Grohl in en skiva 2004 med Lemmy och en massa andra celebriteter, under namnet Probot. Lemmys låt "Shake Your Blood" valdes ut som singel och musikvideon blev väldigt populär (på den tiden då musikvideos i allmänhet var populära). Så den har ni säkert sett, därför valde jag ut en livevideo från Hyde Park 2006.
En annan person som jag gillar stenhårt är Scott "Wino" Weinrich, som ni kanske känner igen från The Obsessed, Saint Vitus, Spirit Caravan, The Hidden Hand eller hans nya band Shrinebuilder, med medlemmar från Neurosis, Sleep och Melvins (men mer om detta en annan gång). Han spelade också in en riktigt grym låt med Grohl, "The Emerald Law".
Även Max Cavalera (Sepultura och Soulfy) var med på ett hörn.
De övriga låtarna var inte alltför mycket att hänga i julgranen, men det var ändå ett riktigt kul projekt.
Att avhandla Spinnerettes debutalbum utan att göra en snabb jämförelse med The Distillers vore väl något slags brått mot musikrecensionshederskodexen, eller åtminstone ganska oprofessionellt. Men eftersom jag bara är en anonym tangentbordskrigare utan några alltför höga tankar om mig själv, så rör det mig inte alls i ryggen. Men vi tar jämförelsen ändå, eftersom det säkert finns en del personer som inte känner till Brody Dalle eller hennes nya band Spinnerette. Och är det så att även The Distillers låter helt främmande, så har ni kanske ändå sett den här videon, som gick varm överallt när den kom 2002.
Spinnerette är alltså sångaren Brody Dalles och gitarristen Tony Bevilacquas nya band, där Jack Irons och Alain Johannes kompletterar uppsättningen. Likheterna mellan de två banden är små, men de finns där hela tiden, och är mer framträdande på vissa låtar än andra. Men Brody har mer eller mindre övergett punken här, den enda kvarlämnan är de välbekanta skriken emellanåt. Vad vi har att göra med är ett mognare, mer lekfullt band som mer än gärna tar ut svängarna. AllMusicGuide kallade deras musikstil för ”trash-pop”, vilket jag tycker passar alldeles förträffligt. Men den allra största influensen är otvivelaktligen Queens Of The Stone Age, vilket ter sig ganska självklart med tanke på att Brody är gift med kungen av stenåldersdrottningarna, Josh Homme. Ja, och så är ju gitarristen Alain Johannes högst delaktig i QOTSAs framgång och sound, och har en väldigt framträdande roll på den här skivan.
Som ni säkert förstår, så är Spinnerette helt i min smak, Brody-fan och QOTSA-dyrkare som jag är. Svängiga singeln ”Ghetto Love”, ”Cupid”, ”A Spectral Suspension”, ”Distorting A Code”, sleazesnyftaren ”Sex Bomb”, Leg Of Lamb-kopian ”Driving Song” och den släpiga avslutningslåten ”A Prescription For Mankind” är alla snitsiga stonerpoplåtar som får en extra dimension tack vare Brodys sånginsats. Övriga låtar är antingen punkinspirerade Distillers-kvarlämnor (All Babes Are Wolves, Rebellious Palpitations) eller lekfulla små poprockdängor.
Jag gillar verkligen vad jag hör, men det finns ett par svaga och tråkiga låtar som sabbar helhetsintrycket en aning. ”Geeking” är visserligen trallvänlig, men alldeles för anspråkslös, och refrängen summerar låten perfekt: ”going nowhere, going nowhere”. ”Sex Bomb” är bara skum och låter alldeles för tillgjord på något sätt, och ”Driving Song” är inget att tappa hakan över. Men en stark och välförtjänt fyra blir det ändå i slutbetyg.
Madrugada är ett norskt band som var verksamma mellan 1995 och 2008, där de hann med att släppa fem fullängdare som alla har sålt bra hos våra grannar, och de har även vunnit ett flertal stora priser. Men sommaren 2007 gick gitarristen Robert Burås bort endast 31 år gammal. Efter en avskedsturné så var det tack och adjö från Madrugada.
Madrugada spelar en slags dyster och ångestladdad rock, men i vissa låtar kan de även blixtra till ordentligt. Att välja ut en favorit bland deras fem skivor är nästan omöjligt, eftersom de allihop håller en oerhört hög nivå. "Grit" från 2002 är deras mest explosiva skiva med ett flertal sköna rocklåtar i sann Rolling Stones-stil, medan debutskivan "Industrial Silence" från 1999 är mer lågmäld och nedstämd. Den sistnämnda innehåller dock mina två absoluta favoritlåtar, som ni kan se och höra i slutet av inlägget.
Som brukligt följer här en handfull videos.
The Kids Are On High Street, live
Majesty, live
Hands Up, I Love You
Salt
Blood Shot Adult Commitment
Och så de två guldkornen, Strange Colour Blue (live)...
...och Norwegian Hammerworks Corp.
Här kan ni även lyssna på ett liveframträdande från 2002 i Holland.
September 14 A Brief History of Love by The Big Pink Draw the Line by David Gray The Resistance by Muse Turn It Up by Pixie Lott
September 15 Anomaly by Ace Frehley Beggars physical release by Thrice Descend into depravity by Dying Fetus Foundation by M.O.P. The Chair in the Doorway by Living Colour Endgame by Megadeth Deflorate by The Black Dahlia Murder Hot Sauce Committee, Pt. 1 by Beastie Boys In the Black by Kittie Man on the Moon: The End of Day by Kid Cudi Mi Plan by Nelly Furtado The World I Want to Leave Behind by Moneen New Junk Aesthetic by Every Time I Die Skinny Jeans and a Mic (EP) by New Boyz Happy Hour by Uncle Kracker
September 17 Untitled by The Troubadours
September 18 The Days of Grays by Sonata Arctica
September 20 Backspacer by Pearl Jam
Äntligen, hösten är här, och de relevanta skivsläppen dyker upp allt frekventare. Muse, The Living Colour, Megadeth och Pearl Jams nya ska självklart kollas upp. Dessutom är säkert namn som Ace Frehley, Dying Fetus, The Black Dahlia Murder, Beastie Boys och Sonata Arctica av intresse för vissa.
Lite klassisk hårdrock från det trevliga 80-talet här, i form av Teslas elektrifierande (*suck*) signaturlåt "Comin' Atcha Live".
Alltid trevligt med HD. Men jag kunde inte låta bli att förundras över att sångaren Jeff Keith både ser ut och låter som en 15 åring, istället för de 50 år som han faktiskt är fyllda.
Det här inlägget dedikeras till Masters Of Reality. Känner ni inte till bandet, så bör åtminstone Black Sabbaths tredje platta med samma namn ringa en klocka. Det är också därifrån som frontmannen Chris Goss har tagit namnet, och det finns också vissa (små) likheter i musiken. Det är knepigt att kategorisera Masters Of Reality, men de har en väldigt stor anknynting till hela desert rock-scenen, inte minst med tanke på att Chris Goss har medverkat i eller producerat skivor åt, bara för att nämna några få exempel: Kyuss, Queens Of The Stone Age, Desert Sessions, Screaming Trees, Nebula, Fatso Jetson, Slo Burn, Melissa Auf Der Maur, Mondo Generator och Mark Lanegans soloalbum. Är man någorlunda bevandrad i denna genre så vet man att det inte är något att fnysa åt. Därtill kan ju nämnas Stone Temple Pilots, Soulwax, UNKLE, The Eighties Matchbox B-Line Disaster, Lupe Fiasco, Ian Asturby och Russel Crowes band 30 Odd Foot of Grunts. Nej, jag känner inte heller för att ta reda på hur 30 Odd Foot of Grunts låter.
Hursomhelst, Masters Of Reality är ett lite bortglömt och undangömt band som jag verkligen rekommenderar. Och som lite kuriosa kan jag nämna att deras live-CD "Flak'n'Fligt" från 2003 inte bara är den absolut bästa live-CDn jag kan komma på, utan den innehåller i stort sett alla de bästa låtarna i grym ljudkvalitet, och förmedlar live-känslan på ett perfekt sätt. Och dessutom har vi Josh Homme och Nick oliveri på gitarr respektive bas, samt Mark Lanegan som en gubben i lådan, som dyker upp och gör ett gästframträdande, precis som han har gjort på Queens Of The Stone Ages skivor och turnéer. Det, mina damer och herrar, är en ganska hygglig line-up. Dessutom har Cream-trummisen Ginger Baker medverkat på ett album och turnerat med bandet.
Tyvärr finns inte Flak'n'Flight representerad på Spotify, men gråt ej, för det finns nämligen en nästan lika bra ljudinspelning från holländska rockfestivalen Roadburn här (del 1), från samma turné där Homme, Oliveri och Lanegan medverkade. Det kan ta en stund innan uppspelningen kommer igång, men tro mig, det är värt det. Del 2 finns här.
Och här kommer en radda videos.
"Third Man On The Moon" live
"Blue Garden" live
"Deep In The Hole" live, blandat med korta intervjuer med Nick Oliveri och Chris Goss
Musikvideon till "She Got Me( When She Got Her Dress On)". Men va tusan gör Kevin James och Gary Busey i videon!?
"Corpus Scorpios Electrified". Jag vet inte vad det betyder, men jag tycker att det låter som en alldeles ypperlig låttitel när man hör låten.
"Doraldina's Prophecies"
"John Brown"
Masters Of Reality finns även, som sagt, representerade på Spotify, med ett liveabulum från 1997, den självbetitlade debutskivan och den senaste skivan, som tydligen släpptes alldeles nyligen. Inte ens jag hade koll på det faktiskt, så pass lågt flyger Masters Of Reality under musikradarn.
September 8 The Blueprint 3 by Jay-Z Bomb in a Birdcage by A Fine Frenzy In Prism by Polvo In Search of Solid Ground by Saosin Joy by Phish Let's Be Friends by The Lovemakers Only Built 4 Cuban Linx II by Raekwon Love Drunk by Boys Like Girls Way Down Here by Cuff the Duke Welcome to the Masquerade by Thousand Foot Krutch #1's and Then Some (compilation) by Brooks & Dunn Haih Or Amortecedor by Os Mutantes
September 9 Slipknot (10th Anniversary Edition) by Slipknot Untitled by Stroke 9
September 11 Six to Midnight by Grinspoon Welcome to the Dance by No Angels
Jag älskar Jason Statham. Men nog om det, det här är ju en musikblogg trots allt.
Jag såg i alla fall Crank 2: High Voltage igår, vilket ser ut att vara den sjuttonde filmen med Statham i rollistan, som jag har sett. Oh yes.
Men anledningen till att jag nämner Crank 2 (förutom det faktum att det är en extremt överdriven och underhållande 90-minutersrulle i sann Statham-anda), är soundtracket, som vi helt och hållet kan tacka mångsysslaren Mike Patton för. Ni vet, han som står bakom Faith No More, Mr Bungle, Fantomas, Tomahawk, Peeping Tom och en jävla massa andra projekt.
Att komponera ihop ett helt filmsoundtrack borde därför inte ha varit särskilt främmande eller komplicerat för denne man, och han gorde det med bravur, eftersom hans musik höjde underhållningsvärdet för filmen ytterligare några snäpp.
Är ni intresserade av att höra hur det låter, så behöver ni inte frukta, eftersom det självklart finns på Youtube. Följ bara den här länken till en smidig playlist. Av någon anledning så saknas "part 1" i just den playlisten, men man kan inte få precis allting här i världen. Är ni riktiga Pattonfanatiker så har ni säkert inga problem att hitta de inledande låtarna ändå.
Det har snackats och surrats en hel del runtom det värdsvida nätet om den här "supergruppen", bestående av Josh Homme, Dave Grohl, John Paul Jones och Alain Johannes. Men såvida man inte närvarade vid deras första spelning i Chicago den 9e augusti har det varit i stort sett omöjligt att få någon hum om hur det faktiskt låter (fast med sådana namn inblandade kan det väl inte låta annat än bra?).
Hursomhelst, efter deras andra spelning i Amsterdam igår, så har det äntligen dykt upp ett riktigt intressant klipp. Låten heter tydligen "Dead End Friends", och kvaliteten på videon är riktigt bra, med tanke på att han förmodligen lyckades smuggla med sig kameran in och filma hela låten i smyg.
Det kändes dumt att hoppa på bandvagnen tillsammans med alla andra innan man hade hört en endaste liten ton, men efter att ha läst massor av lyriska recensioner från deras Chicagospelning och sett det här klippet, så är det bara att konstatera att Them Crooked Vultures kommer bli hiskeligt intressant att följa. Och så har jag ju redan sen lång tid tillbaka en mancrush på Josh Homme och allting förknippat med QOTSA, som ni säkert har märkt.
Them Crooked Vultures (som förövrigt ryktas släppa ett album i oktober!) delade även med sig av en kort liten teaser på deras Youtube-sida nyligen, som ser ut såhär:
-UPPDATERING 4 SEP-
Eftersom det här inlägget fortfarande får en del träffar så tänkte jag att det är på sin plats med en liten uppdatering. Nu har ju Them Crooked Vultures hunnit avverka ett par till spelningar, filmförbuden har försvunnit, mängder av videos har dykt upp och mystiken har skingrats. Men supergruppen fortsätter att vara i fokus, inte minst om man ser till alla tusentals visningar på alla dessa Youtubevideos. Skakiga fanvideos i all ära, men det jag tycker är allra mest intressant är de teasersnuttar som Them Crooked Vultures bjuder på själva i sin Youtube-kanal. Den första teasern postade jag i mitt originalinlägg, här nedan kommer de två nya som har dykt upp sedan dess.
Mästerligt klippta "Elephants"
Och än mer mästerligt animerade "Scumbag Blues"
Nu skulle jag enkelt kunna bädda in ytterligare 10-20 videos, men någon måtta får det faktiskt vara. Har ni inte fått nog så föreslår jag istället att ni kikar in på deras MySpaceblogg, där de har samlat en radda videos på ett och samma ställe. Och om ni skulle råka befinna er i staterna eller i Storbritannien under oktober eller december så ser ni var någonstans ni ska befinna er.
De obestridda mästarna av ren och prydlig progressiv metal har slängt ihop sin tionde platta. 75 minuter teknisk fulländning med gitarrgeneralen John Petrucci och trummarodören Mike Portnoy i spetsen. Vi vet att dessa herrar behärskar sina instrument fullt ut, men hur låter slutresultatet? Tungt, mörkt och svängigt eller melodiöst och harmoniskt?
Både och. Inledande ”A Nightmare To Remember” lever upp till sitt namn, eftersom den mycket väl skulle fungera som soundtrack till en kuslig mardröm, åtminstone själva introt (i vilket Portnoys speedade bastramp får det att likna mer black metal än något annat för en kort stund). Låten klockar i alla fall in på respektabla 16 minuter (vilket ändå bara gör den till den näst längsta på skivan), vilket betyder att man bör lyssna igenom den flera gånger för att verkligen uppskatta alla de olika partierna och tempoväxlingarna, vilket självklart gäller även de resterande låtarna i varierande grad. Men just ”A Nightmare To Remember” känns verkligen urstark. Efterföljande ”A Rite Of Passage” är en något mjukare låt med det där patenterade Dream Theater-soundet som är omöjligt att förväxla med något annat band, men vid 5-minutersmärket hittar grabbarna turbon och går in i overdrive innan vi låter den här 536-sekunderspjäsen tyna bort.
Femminutaren ”Wither”, en gäspig snyfthistoria, agerar pausunderhållning så att vi kan pusta ut och stäcka på oss innan mäktiga ”The Shattered Fortress” tar vid. Det här är skivans bästa spår, eller åtminstone den allra mest konsekventa. De två inledande spåren har fantastiska toppar, men också ett par djupa dalar, till skillnad mot ”The Shattered Fortress” som jag tycker håller en väldigt hög nivå från början till slut. De avslutande 32 minuterna (d.v.s. de två sista låtarna) är dessvärre riktigt svaga jämfört med vad vi har hört hittills. ”The Best Of Times” är en sliskig prog-ballad, och ”The Count Of Tuscany” är sisådär 15 minuter för lång, fylld med trams och tråkigheter. Tyvärr, för med de första fyra låtar så är skivan uppe och nosar på toppbetyg. Tänk om de hade nöjt sig med dessa 43 minuter, men icke, ”har vi 80 minuters musikutrymme så ska vi fanimej fylla ut dem på ett eller annat sätt!”. Men trots att den sista halvtimmen inte lyckas uppehålla standarden (hur många skivor kan du nämna som levererar från första till sista ton?) så tänker jag sätta 4 som slutgiltigt betyg, mycket beroende på att jag fortfarande lyssnar på skivan med stor glädje. Ofta lyssnar jag ”sönder” skivorna som jag recenserar, men det har alltså inte hänt än vad gäller ”Black Clouds And Silver Linings”, och bara det är väl ett betyg så gott som något.
Ingen kan väl ha undgått transformationen som hardcore-punkarna i The Bronx har genomgått, då de nu även kan titulera sig mariachimusiker iochmed sitt hobbyprojekt Mariachi El Bronx. Inget som direkt får mig att hoppa upp ur min bekväma stol för att dansa runt i ett exalterat tillstånd, men visst är det ändå ett riktigt intressant påhitt? För det är ju inte bara ett vanligt sidprojekt, det är ett gigantiskt avstamp från deras vanliga musikstil. Jämför bara dessa två videos om ni inte förstår vad jag dillar om.
Mariachi El Bronx - Cell Mates (ny video)
"Heart Attack American" live från Hulsfred 2004
Visst, det må skilja fem år, men skillnaden är ju ändå så stor som den bara kan bli.
Hej alla barn, nu blir det barnprogram, titta nu vad farbror frej tar fram. Några låtar i Spotify, och nu ska ni höra vad man med några låtar och Spotify kan göra. Lägg dem i slumpvald ordning och puckelipist, så har vi gjort oss en augustiplaylist!
16 mer eller mindre slumpvist utvalda låtar från band eller artister som jag har lyssnat på åtminstone en gång under den gångna månaden.
Det blir allt mellan partytokiga Andrew Fetterly Wilkes-Krier, en Bowie-tolkande brasiliansk singer/songwriter och den där Mussolini , via tysk-amerikansk vänskap, stenrosor och mustascher, till ansiktsförorening, spindlar och multiversum. Och så lite Judas Priest på det.
01. Andrew W.K. - It's Time To Party 02. Soundgarden - Face Pollution 03. Mclusky - Kkkitchens, What Were You Thinking? 04. The Stone Roses - Made Of Stone 05. Coldplay - God Put A Smile On Your Face 06. Seu Jorge - Rebel Rebel 07. Pearl Jam - Jeremy 08. Mustasch - Haunted By Myself 09. Candlemass - If I Ever Die 10. Goatwhore - Apocalyptic Havoc 11. The Smashing Pumpkins - Tarantula 12. Voivod - The Multiverse 13. Alice In Chains - Would? 14. Yeah Yeah Yeahs - Dull Life 15. D.A.F. - Der Mussolini 16. Judas Priest - You've Got Another Thing Comin'
Inlägg
